Hydrangea

Mustilahortensian 'hittades' på 1980 -talet i de äldre planteringarna i arboretet, namngavs och valdes till moderplanta för förökning av FinE -plantor baserat på det vackra växtsättet, den rikliga blomningen och vinterhärdigheten. Till sina yttre former påminner den mycket om dan naturligt förekommande vipphortensian (H. paniculata). Den har närmast spetslika upprätta vita blomställningar. De stora sterila kantblommorna omger här och där småblommorna i mitten av blomställningen. Blomningen sker i september, när få andra buskar blommar, och de torkade blomställningarna pryder busken ända till nästa vår.

Som andra har hortensior har också mustilahortensian ett av naturen vackert växtsätt, och den behöver inte beskäras varje år också om trädgårdslitteraturen ofta förespråkar ett sådant förfarande.

Vipphortensian är den art av hortensia som också i Finland har förädlats till de kända syrenhortensiorna. Vipphortensian som kan bli en buske på 4 meter eller få ett trädartat utseende har gulvita kägelformade blomställningar. De innehåller inte bara små han- och honblommor utan kronblad utan också stora strålblommor i den yttre kanten som i stället för fortplantningsorgan består av stora kronblad.

De förädlade sorterna innehåller flere strålblommor medan endel sorter enbart består av strålblommor och kan inte heller producera fröer. En sådan sort är syrenhortensian 'Grandiflora' som under tidigare årtionden var en av de mest sålda prydnadsbuskarna. Arboretum Mustilas egna namne, mustilahortensian (H. paniculata 'Mustila') påminner till sitt yttre mycket om den naturligt förekommande vipphortensian.

Förutom mustilahortensian innehåller arboretet unga vipphortensior, som härstammar från fröinsamlingar i naturliga bestånd på Hokkaido och Kurilerna. Under åren 2011-2012 planterades över 40 sorter av vipphortensia i arboretet för att hitta den bästa sorten. Vipphortensian har ett stort prydnadsvärde eftersom den blommar på sensommaren och hösten då de flesta andra buskar redan blommat ut.

Man har sedan länge odlat rosenhortensia i Finland men den har aldrig förekommit allmänt. Busken blommar i slutet av högsommaren men tidigare än de flesta andra hortensior. Rosenhortensian skiljer sig från syrenhortensian och övriga hortensior av typen (H. paniculata) genom sina flata blomställningar i vitt. De sterila strålblommorna i ytterkanten kan gå i rött. På ljusa växtplatser är rosenhortensian bladrik från topp till tå, men i skuggigare omgivning får den ett mera upprätt växtsätt. Fritt växande utvecklas rosenhortensian till rund buske med 2-3 meters höjd.

Vissa former av rosenhortensian har en prydligt avflagande kanelbrun bark, men stora variationer förekommer beroende på det genetiska ursprunget. Ett stort utbredningsområde från mellersta och västra Kina till bergstrakterna i de nordligare delarna av Vietnam har gett upphov till lokala, från varandra skilda former, av vilka de bästa är vinterhärdiga ända upp i mellersta Finland.

Av rosenhortensiorna på Arboretum Mustila valdes två exemplar till sorter med namnen 'Axel' och 'Peter' efter bröderna Tigerstedt. Dessa finns hos plantskolorna för förökning.