Larix

Sibirisk lärk växer naturenligt på vardera sidan av Uralbergen. Den håller på att breda ut sig i väst och de närmaste naturenliga bestånden med sibirisk lärk förekommer nuförtiden vid Onegas östra stränder. Sibirisk lärk förekom i Finland innan den senaste istiden och trivs nuförtiden bra i så gott som hela vårt land. Med sina raka stam och fina grenar utgör den ett idealiskt skogsträd. Kronan är smalt kägelformad. Unga grenar är styvare och hänger mera sällan än hos övriga lärkträd. Den sibiriska lärken får sina höstfärger som den första av alla lärkträd.

Sibirisk lärk har odlats i Finland sedan 1700 -talet. Det äldsta kända planterade skogsbeståndet av lärk finns på Karelska näset i Raivola (Lintula). Beståndet anses vara det bästa i sitt slag som lämpar sig för finska förhållanden. De äldsta delarna av lärkbeståndet i Raivola grundades på 1700 -talet av fröer som insamlats i Arkangelsk. Planteringen utökades senare med fröer av annat ursprung från områden väster om Ural. Den ekologiskt anpassningsbara lärken från Raivola har odlats med framgång i Skandinavien och på Island.

Ett bestånd av sibirisk lärk från Raivola planterades vid östra sidan av Hembacken år 1928. I Lepistö förekommer sibirisk lärk från Tomsk i västra Sibirien. Av ekologiska skäl har dessa träd inte på långt när klarat sig lika bra.

Olgalärken växer naturenligt i områden med klimat som påminner om vårt finska i norra Korea med närområden. Den är snabbväxande, tålig och dekorativ och trivs bra i södra och mellersta Finland. Tyvärr har den mest planterats i vetenskapliga samlingar. Särskilda kännetecken är grenarnas uppåtriktade ställning, mycket korta barr och glänsande röda kottar innan de har mognat.

Väster om sydbranten i Arboretum Mustila förekommer en liten dunge med olgalärk. Träden är planterade kring år 1910. Deras ursprung är okänt. A. F. Tigerstedt hade redan i sitt plantbestånd lagt märke till deras tidiga snabba växtkraft och tidiga höstfärger, vilket kunde tyda på framgång i Arboretum Mustila. Över hundra år gamla är de fortfarande vackra, alldeles som sirligare versioner av lärkträdet (L.decidua).

Den västamerikanska lärken kommer från ett litet område i de västliga delarna av Klippiga bergen i Nordamerika. I Finland begränsas dess trivsel till de allra näringsrikaste och varmaste markerna i södra Finland.

Västamerikansk lärk känns igen på sina kottar vars täckfjäll eller sådor skymtar mellan kottefjällen. Till sitt växtsätt är den smalare än övriga lärkträd och den växer sig stor, tom 40 -50 m hög.

Det har visat sig besvärligt att odla västamerikansk lärk inom Arboretum Mustila. Av tidigare försök återstår ett enda hyfsat exemplar i Pähkinärinne. Senare försök på 1980 -talet har visat att det kunde finnas lämpligt ursprungsmaterial för Finland.