Picea

Den vackra ajangranen är den viktigaste granarten på Rysslands östra kustområde och i de nordliga delarna av Japan. Den kan bli hela 50-60 meter hög. Grenarna växer brett och våningsvis uppåt och grenarna närmare toppen växer lite snett uppåt som på många andra granar i Fjärran Östern. De två ljusa banden på barrens undre sida ger trädkronan ett behagfullt skimmer i morgon- och kvällssol.

På Mustila växer två i gott skick varande gamla ajangranbestånd. De ajangranar som växer på södra sidan av Atsalearinne (Azaleasluttningen) vid Maaherranpolku är sådda år 1907 från frön som Mustilas "hovleverantör" Johannes Rafn levererade från Japan. De 12-åriga plantor som år 1936 planterades på Etelärinnes (Södersluttningens) västra ände har sitt ursprung på ön Hokkaido. Träden i båda bestånden är i utomordentligt skick trots sin ålder. De har inte blivit risiga i förtid liksom många granarter från Nordamerika. Det visar att arten och proveniensen anpassat sig väl till förhållandena på Mustila.

I granbeståndssamlingen i arboretes västra del håller man på att utvärdera ett litet ursprungsförsök med ajangranar. Redan bland de små plantorna har man kunnat märka att ajangranar från Changbaibergen på gränsen mellan Manchuriet och Korea påbörjar sin tillväxt senare än andra provenienser och tål därför frost bättre. Andra provenienser öppnar sina knoppar mycket tidigt på våren och behöver som unga plantor absolut träd som skydd mot vårfrosten.

Brungranen är uppkallad efter den balttyske botanikern Peter von Glehn som verkade i Ryssland. Brungranen har en lång historia i Arboretum Mustila. De första planteringarna gjordes av plantor uppdragna av japanska fröer levererade av Arboretum Mustilas hovleverantör, dansken Johannes Rafn år 1908. Idag över hundra år senare är skogspartiet fortfarande i gott skick. Detsamma kan man verkligen inte konstatera vara fallet med flere andra av Arboretum Mustilas exotiska granar. Besökaren finner sannolikast brungranen i skogspartiet som planterades 1995 vid vägen längs Norrsluttningen.

Brungranen är anpassad till ett maritimt klimat och tillväxten påbörjas mer än två veckor senare än den hos vår inhemska gran. Årstillväxten är därför mer skyddad mot frostskador. Som prydnadsträd har brungranen hamnat i skymundan och knappast har någon försökt odla den som julträd. Grenverket är vackert uppbyggt med uppåtriktade grenar som hos flertalet ostasiatiska träd. Barren som är korta och mörkgröna med ett inslag av blått bildar en ögonfägnande tät och yvig lummighet. Stammarna är grova och vackert brunröda. För besökare som uppskattar barrträdens skönhet är dessa träd verkligen något att se. Med lite ansträngning tar man sig fram längs sällan trafikerade stigar i de södra delarna av lärkträdsdungen i Tujaparkens nordöstra hörn där de gamla brungranarna växer i kanten av skogsgläntan.

Vitgranarna i Syd Dakotas Black Hill benämnda bergstrakter avviker från sina artfränder i en utsträckning som gjort det möjligt att avskilja dem till en egen variant. Deras kottar är kortare, barren vackert blågrå och trädets växtsätt är tätt och dekorativt. Av den här orsaken har trädet i USA ofta använts till dekorationer och julträd.

Den här lokalvarianten kunde vara lämplig också i Finland för den lilla trädgården. En stor mängd fröer beställdes därför av frösamlaren Dean Swift 1993. Fröerna samlades i Black Hills federala skogsområden på 1200-1500 meters höjd i mycket kyliga och mera kontinentalt tempererade områden än Finland. Träden planterades år 2000 i en liten dunge i Arboretum Mustilas västra del. Efter en nyckfull början början har träden vuxit till täta och blåbarrade unga småträd. Det verkar som om den här varianten av vitgran med ursprung i ett kontinentalklimat skulle klara sig bäst i de östra delarna av vårt land. Nordgränsen för deras härdighet är inte ännu utredd.