Ketunmäki

Catawba-rododendron kommer från Appalackerna i Nordamerika. Den växer i naturligt tllstånd på öppna ställen i bergstrakter och sluttningar där den bildar vidsträckta ståtligt blommande bestånd bla tillsammans med orangeazalean (Rhododendron calendulaceum). Det är en vintergrön, tät och till formen rund buske. Blommorna är brett klockformade, till färgen violetta, vita eller ljust violettröda med gulgröna fläckar.

Arboretum Mustila fick äkta catawba-rododendron på 1990 -talet genom insamling av fröer på 2000 meters höjd i Appalackerna. De växer nu som välmående, täta och runda små buskar i Rhododendrondalens sydliga hörn i sluttningen vid Ketunmäki. De har blommat rikligt med djupt violetta och som öppnade närmast lavendelblå blommor.

Catawba-rododendron är den första alprosen som hämtades från Nordamerika till Europa. Eftersom den också är en av de mest köldhärdiga storbladiga alprosorna har den i stor utsträckning använts i förädlingsarbetet av alprosor. Nedärvda anlag av catawba-rododendron ingår i flere gamla sorter av alpros (Catawbiense-Gruppen), bla i den mest planterade sorten 'Catawbiense Grandiflorum'.

Blomsterlupinen hämtades till Sydsluttningen i Arboretum Mustila som en grönfoderväxt. Den kan med sina rotbakterier binda kväve direkt ur luften och därigenom ge näring åt jorden. Dessutom trasar rötterna ner klumpade jordkokor. Numera förekommer lupin ställvis rikligt på ljusa växtplatser både i Sydsluttningen och i Ketunmäki. Allra bäst trivs den längs sandiga vägkanter mellan åkrarna.

Strax innan mitten av juni kan man inte undgå att lägga märke till lupinbestånden längs Finlands huvudvägar när de kilometerlånga vegetationerna längs dikesrenen börjar blomma. Uppfattningen om lupinen är tudelad, dels i dem som tycker om den som en ståtlig växt, dels i dem som anser att den är en invasiv och skadlig, främmande art. Den har en kraftig tillväxt och övertar växtplatser av naturligt förekommande arter.Under tidigare år har lupinen avsiktligt fått breda ut sig längs sandiga vägrenar, som tidigare varit en fristad med växtplatser för flere rara ängs- och vallväxter från det traditionella jordbrukets tider. Lupinbestånden naggas ändå i kanterna av att vedartade växter tar sig in i deras områden och ger dem för mycket skugga.

Spridningen kan lätt begränsas genom att skära av blomskaften genast efter blomningen. Fröerna anses bevara sin grobarhet under årtionden. Oberoende av sitt ärtlika utseende är de giftiga. Äter man av dem kan man få magsmärtor och huvudvärk. Read more »

Skogsalmen förekommer naturenligt i södra Finland men ytterst sällan och endast på små, enskilda fyndplatser, oftast vid skogsbäckar. Planterad klarar den sig tom i Uleåborg.Till sin utbredning är den ett europeiskt trädslag som förekommer från de Brittiska öarna till västra Ryssland i områdena mellan Svarta havet och Kaspiska havet.

Skogsalmen försöker ibland komma till rätta också på torra växtplatser men är då långsamtväxande. Lundartade, fuktiga sluttningar och bäckstrandslundar är de ställen där skogsalmen trivs bäst. Barlövad känns skogsalmen lätt igen på sina vassa grenvinklar och uppåtriktade grenar. I motsats till vresalmens (U. laevis) kupolformade krona är skogsalmens krona flerstammig och smalt tornformad. Skogsalmens omvänt äggformade och ovanpå sträva, sandpappersliknande blad skiljer sig tydligt från vressalmen, vars blad är släta på övre sidan. De vingkantade smånötterna är nästan lika stora som euroslantar.

Vilda skogsalmar är fridlysta. Oftast ser man skogsalmen som ett parkträd i Finland. I skogsnäringen med ädla trädslag har skogsalmen ibland odlats för sitt värdefulla virkes skull även om det är utmanande att odla den till stockträd. Read more »