Atsalearinne

Av rariteterna bland alprosor är den här tillsvidare namnlösa hybriden en av de finaste och samtidigt minst kända. Den ursprungliga busken, som växte i Azaleasluttningen i lärkträdens gömmor, har begravats under frodig växtlighet. Som tur var sticklingsförökade man den i tid och planterade den i trakten av gravarna där de fortfarande trivs. De vackert rundade buskarna har haft skydd av snön och blommat nästan varje år med ljusröda, klockformade blommor i slutet av maj, redan innan de flesta andra storblommiga alprosorna slagit ut. Bladet är tämligen runda och röda vid bladsprickningen vilket de också skall vara hos den här hybriden.

Den andra föräldern av korsningen, bronsrododendron (R. williamsianum) är känslig i våra förhållanden men ute i världen har den använts i stor utsträckning inom förädling på grund av sina klockformade blommor, de runda bladen och sitt krypande växtsätt. Catawbarododendron (R. catawbiense) har tillfört vinterhärdighet åt hybriden som växer i Arboretum Mustila. Av samma föräldrar har man erhållit sorterna 'Boccia', 'Minas Grand Pre' och 'Vater Böhlje', av vilka de två sistnämnda också växer i Finland.

Fjärilsazalean växer i naturligt tillstånd i bergen i North Carolina i Nordamerika. Den blommar på bar kvist i maj och ger ett intryck av en svärm fjärilar som satt sig ner för att välkomna våren. Blommorna varierar i ljusrött, men också vitblommiga sorter har namngivits. Undantagsvis är fjärilsazalean en av de få, bland hundratals naturliga azalea-arter i släktet Rhododendron, som inte korsar sig med släktets övriga arter. Å andra sidan behöver den knappast korsas eftersom den sirliga skönheten står i en klass för sig. Fjärilsazalean ingår i sektionen Rhodora, där förutom den, endast vårazalean (R. canadense) ingår. I själva verket är de inte särdeles närbesläktade.

Fjärilsazalean lämpar sig bra i en skogsträdgård tillsammans med andra typiska växter som vårazalea, vinteralpros (R. dauricum) eller storblommig vinteralpros (R. mucronulatum). Busken är lättskött och på sitt eget oemotståndliga sätt en av släktets vackraste representanter.

Den här förtjusande azalean är en av de allra härdigaste bland de naturliga arterna av azalea i östra Nordamerika. Rosenazalean hade tidigare det vetenskapliga artnamnet roseum.

Rosenazalean blommar vid bladsprickningen med sirliga, doftande, ljusröda eller vita blommor. Som övriga naturformer av azalea är också den här azalean till sin fördel i naturliga miljöer utan storblommiga förädlade sorter.

Rhododendron canescens, R. periclymenoides (tidigare R. nudiflorum) och R. prinophyllum är så lika varandra att det är svårt att skilja dem åt. Av dessa tre sträcker sig rosenazaleans naturliga utbredningsområde längst norrut och når ända till Kanadas östra delar. Rosenazalean skiljer sig från arten R. periclymenoides närmast genom de långa blomskaften och den relativt sett kortare rörformade blomman.

Rosenazalean hämtades till Europa sannolikt redan före år 1912 då den gavs namnet Azalea rosea. På grund av sina doftande blommor och goda vinterhärdighet har arten ofta använts inom förädling.