Skip to main content

Atsalearinne

Rheum palmatum var. tanguticum - röd flikrabarber

rheum_palmatum_tanguticum_kevat_jsaarinen.jpg

Förutom den ätliga rabarbern (Rheum × hybridum) ingår flere prydnadsväxter i släktet rabarber. Den röda flikrabarbern blommar i juni-juli med ståtliga röda blommor som höjer sig 2 meter över bladen. Den är en variant av den gräddgult blommande flikrabarbern (R. palmatum).

Den röda flikrabarberns blad är jämfört med rabarbern mycket mera flikiga men har på samma sätt kraftiga ådringar. På våren spricker bladen ut i rött, men övergår i grönt senare under sommaren. Bladen kan på soliga ställen förfalla efter blomningen ifall blomskaftena inte avlägsnats. Skaftena är oätliga men den tjocka roten har använts inom läkekonsten i Kina därifrån växten också kommer.

Den rödflikiga rabarbern bildar stora vegetationer och lämpar sig inte i trädgårdar med begränsade utrymmen. Bäst gör den sig vid dammar eller stränder som i Arboretum Mustila, eller som solitär, och då kommer den arkitektoniska formen till sin rätt.

 

Petasites japonicus - bitterskråp

Petasites japonicus © Susanna

I maj när växtsäsongen just har startat och det ser lite ödsligt ut, stiger det upp ur jorden gulgröna blomställningar med runda huvuden. Bitterskråpets växtordning är densamma som tussilagons (Tussilago farfara) , storleken är dock en helt annan. Efter blomningen fylls bitterskråpets växtplats av verkligt stora, runda och veckade blad på tjocka skaft. I Japan kallas denna växt för japansk rababer och man har även ätit den. Numera rekommenderar man dock inte att använda bitterskråpet som föda eftersom man i det har hittat skadliga och till och med farliga ämnen.

Bitterskråpet trivs i mullrik, fuktig mark. Växtplatsen borde vara relativt skyddad för att undvika att bladen trasas av vinden. Växtbesdtåndet breder ut sig med åren så tillräckligt med utrymme bör reserveras. Bitterskråpet kan förökas endast vegetativt, för så vitt men vet finns det endast hanplantor i Finland.

Det lönar sig att tänka efter två gånger innan man planterar bitterskråp eftersom det är mycket besvärligt att slippa av med. Det kraftiga rotsystmemet kan gå ner till över en meters djup. I Mustila har man förhindrat utbredningen genom att plantera det i en fuktig sänka i övre kanten av Azaleasluttningen. Omgivningarna är för torra för bitterskråpet så den som problematisk ansedda växten hålls snällt i sin grop.

 

Lysichiton americanus - skunkkalla

Lysichiton americanus ©Susanna

Skunkkalla växer i Arboretum Mustila i diket i Ekskogen och vid dammen nedanför Azaleasluttningen. Besökare blir ofta förvånade över storleken när de ser växten för första gången. Bladen är stora som paddlar. Blomningen är den typiska för missneväxter (Araceae) med en långsmal kolv med ett brett, spetsat, klargult stödblad. När blomställningarna visar sig i sin fulla ståtlighet om våren har bladen just påbörjat sin tillväxt. Storleken på skunkkallans blommor och blad avviker i så hög grad från den omgivande vegetationen att man kunde tro att de härstammar från en annan tid och ett annat rum.

Den engelska namnformen Skunk Cabbage antyder att växten är illaluktande. I synnerhet blommorna luktar, och syftet är att locka till sig de rätta pollinerarna. Ett annat engelskt namn för växten är Swamp Lantern, dvs kärrlykta.

Skunkkallan har ställvis i Europa i sin iver förvildat sig i den grad att lokala ekosystem har hotats av skunkkallan som uppfattats som en inkräktande främmande art. Också i Finland är det bäst att låta bli att plantera den intill rinnande vatten eftersom fröer som transporterats av vattnet med tiden utbreder sig effektivt och okontrollerat. På rätta växtplatser och med genomtänkt användning kan den vara en värdefull prydnadsväxt.

 

Syndicate content