Skip to main content

Atsalearinne

Lamiastrum galeobdolon - gulplister

Mattan av grönbrokiga blad väcker uppmärksamhet i Mustila på Azaleasluttningen och vid Terrassen. Av den från Mellaneuropa härstammande gulplistern odlas i allmänhet fomer med ljusmönstrade blad. Gulplistern växer med långa markrevor vilka rotar sig vid lederna. Revorna bildar med tiden ett täckande och tätt nätverk. Gulplistern blommar på våren med gula läppblommor. De uppstående blomstjälkarna reser sig ovanför bladverket för att locka pollinerande insekter.

I skugga kommer gulplistern mera till sin rätt, i sol bleknar bladen. Det mest lyckade resultatet får man om det i skuggan växer förutom gulplister äv en andra marktäckare som har samma krav på växtplatsen. Då uppstår en fin mosaik av olika bladformer och olika gröna nyanser.

Gulplistern kan i perennböcker även förekomma som Lamium galeobdolon eller Galeobdolon luteum eftersom den hänförs omväxlande till vartdera släktet. Släktnamnet Lamiastrum betyder "påminnande om Lamium".

 

Helleborus niger - julros

helleborus_niger_kristiantheqvist.jpg

 Julrosen lyfter sina stora kritvita blommor vackert över bladverket tidigt om våren, genast efter snösmältningen. Då blommorna åldras blir de något grönskiftande. Ofta har de en rödaktig skiftning på utsidan. De tjocka flikiga vintergröna bladen växer först efter blomningen.

Julrosen är en gammal prydnadsväxt, man vet att den har odlats i Europa ända sedan 1500-talet. I Finland började den uppenbara sig i blomsterhandeln i början på 2000-talet och så småningom också på hyllorna i supermarket. Köpt som julblomma lönar det sig att hålla den vid liv så länge som möjligt, så att den kan planteras ut om våren på friland. Julrosen kan också köpas på sommaren i plantbutiker.

I Mustila har julrosen vuxit redan länge. Den har gjort sig helt hemmastadd i den lundaktiga ljusa tallskogen i Azaleasluttningens omgivningar där den frösår lika som blåsippan.

 

Fallopia japonica - parkslide

fallopia_japonica_turun_saaristo_kristiantheqvist.jpg

Den bambuaktiga parkslidens ihåliga stam skjuter upp till en höjd av två meter under växtperioden och förgrenar sig först vid toppen. De gräddvita blommorna uppenbarar sig vid bladvecken under sensommaren. Även om det är frågan om en stor växt kan man ändå beskriva parkslidens växtsätt som sirligt.

Parksliden hämtades till Europa på 1800-talet och den fick i Holland år 1847 en guldmedalj för årets mest intressanta växt. Efter rejält hundra år har den hamnat på listan över de hundra växter som sprider sig värst och mest och i många länder är det förbjudet att sprida den. Parksliden sprider sig under jorden med hjälp av sina rötter. Parksliden är en växt för den milda lövskogszonen och breder inte ut sig i vårt klimat lika kraftigt som längre söderut. Observationer om spridningar från odlingar har även i Finland ökat klart under de senaste åren.

Mustilas ståtliga parkslidebestånd i norra ändan av Rodondendrondalen väcker i allmänhet häpnad hos besökarna. Det är svårt att tro att den bambuaktiga djungeln under högsommaren helt vissnar ner före vintern. Här hålls växtligheten i styr tack vare vägen och skuggan från de stora träden.

 

Syndicate content