Etelärinne

Den storvuxna, gamla poppelmagnolian som klarat av kalla krigsvintrar i Sydsluttningen på Arboretum Mustila skadades grundligt ovan jord på 1970 -talet genom en samverkan av frostnätter midsommartid, en torr sommar och tidig kall vinter. Av ett enda kvarvarande stubbskott har det sedermera på nytt utvecklats ett blommande träd. Blommorna slår ut midsommartid och är ljusgröna men svåra att upptäckta i bladverket. Representativt för poppelmagnolian är inte blomningen utan växtens frodiga habitus och stora blad som kan bli över 20 cm långa. Sin engelska benämning cucumber-tree har poppelmagnolian fått efter sina frukter som påminner om råa frilandsgurkor.

I sina hemtrakter i de östra delarna av Nordamerika kan poppelmagnolian bli ett över 20 meter högt träd med bred krona medan den blir avsevärt mindre i södra Finland. I Finland har trädet odlats i över hundra år men närmast i samlingar.

Poppelmagnolian är intressant ur växtförädlingssynpunkt eftersom blommornas kronblad innehåller ett för sitt släkte sällsynt gult färgämne som kommer fram i korsningar med vitblommande magnolior.

Som bekant har istiden hos oss format växtligheten med hård hand och detsamma gäller också i Japan på andra sidan kontinenten. I de japanska bergstrakterna växer i naturligt tillstånd en grupp vintergröna alprosor som antas ha klarat sig genom istiden i skyddsområden, refugio, dvs på varmare skyddade växtplatserna intill kusten.

Därifrån har växterna spridit sig i takt med att isen dragit sig undan och måste med tiden dra sig tillbaka ända upp i bergen när klimatet blir för varmt för dem på andra växtplatser. Man antar att den här flyttrörelsen kan förklara orsaken till att arten Rhododendron degronianum har tagit sig så många olika former med olikheter i blad, blommor och växtsätt. De bästa varianterna har ett vackert runt växtsätt med stora blommor och bladverket täckt av ett rostbrunt ludd.

På de steniga markerna vid Sydsluttningen på Arboretum Mustila växer en japansk rododendron som oberoende av sin litenhet kan vara det äldsta levande exemplaret av alla alprosor i aboretet eftersom det förekommer fotograferat i blomningsstorlek redan 1926. Den nuvarande busken har bildats av en utlöpare som har rotats. Read more »

Den uppländska vallörten är en kraftigt växande korsning av äkta vallört (S. officinale) och fodervallört (S. asperum). Den äkta vallörten är en gammal europeisk medicinalväxt medan fodervallörten härstammar från Kaukasus. Dessa träffades i Sverige i mitten av 1800-talet då den första beskrivningen av en korsning mellan dessa har noterats i Mellansverige. Allt sedan dess har den uppländska vallörten odlats som prydnadsväxt. Den blommar under högsommaren med relativt små tubformade blommor som skiftar i blått och rött.

Av de ovannämnda vallörterna är den uppländska vallörten den som mest förekommer i Finland och som man kan se i närheten av gammal bostättning. I Mustila växer den uppländska vallörten förvildad runt ruinen på Ketunmäki (Rävbacken) och huset det vill säga kanslibyggnaden på Nikkarinmäki (Snickarbacken). Den sprider sig med hjälp av det underjordiska rotsystemet och som kraftigtväxande försvarar den sig väl. Den bildar massor med blad vilka man kan blötlägga i vatten och sedan använda vattnet för gödning. Man tänkte sig även en gång att vallörterna skulle kunna användas som foderväxter, men djuren tyckte inte om dem.