Pohjoisrinne

Den nordamerikanska svarta valnötens nordligaste naturliga förekomster är i de södra delarna av området kring de Stora sjöarna. Svart valnöt är den största och mest långlivade valnötsarten. Den blir flera hundra år gammal och och kan bli 50 meter hög på de bästa växtplatserna. Stammen är lång och rak och bibehåller sin resning även som gammal.

Den svarta valnötens blad är glänsande, mindre och flera än hos övriga valnötsarter. Frukten en nästan rund nöt med tjockt och skrovligt skal är ätbar. I sina hemtrakter producerar trädet både ätbara nötter samt vackert och dyrbart virke. För nötproduktionen har man valt tunnskaliga sorter.

I Finland växer sedan gammalt endast enstaka exemplar. Till Mustila har man sedan år 1993 valt fröer från de nordligaste odlingarna av trädets naturliga utbredningsområde. Plantorna från dessa partier har visat sig vara otroligt vinterhärdiga. De unga träden har redan blivit rätt ståtliga bland annat på Arboretets gård och vid vägen till Pohjoisrinne (Nordsluttningen) bredvid plantodlingen.

Den rosa, starkt doftande tibasten blommar före bladsprickningen och är en av våra mest bedårande lundväxter. Då man träffar på den i april-maj till exempel i skogen i Mustila, vid kanten av Nordsluttningen, Nötsluttningen eller i Rododendrondalen vet man att våren har kommit. Om hösten pryda tibasten av röda bär, som är mycket giftiga, såsom hela växten.

Tibasten trivs i lundaktiga skogar och är kalkälskande. I naturen är den i allmänhet glestväxande och hålls låg, men i god trädgårdsjord blir den en tät, till och med 1,5 meter hög buske. Tibast växer och blommar bra också i skugga. Under långa milda höstar kan man till och med se höstblomning.

Det finns också vitblommande tibast med gula bär, en sådan finns också i Mustila. Tibast är en populär växt i trädgårdar både i Europa och i Nord-Amerika och därför har det förädlats fram otaliga sorter, även med fyllda blommor.

På Åland är tibasten fredad, på andra håll är insamlande för försäljning förbjuden. Tibast tycker inte om att flyttas och därför bör man inte heller flytta den från naturen till trädgården.

Av två orsaker placerar sig douglashagtornet i toppen bland de hagtorn som klarar sig hos oss, dels blir den störst till ett över 10 meter högt träd, dels tävlar douglashagtornet om första platsen när det gäller höstfärger. De gamla douglashagtornen som växer i utkanten av Ekskogen på Arboretum Mustila bjuder varje höst veckovis på en uppvisning i vinröda höstfärger som syns ända från riksvägen. Man lägger också märke till dessa träd när de indränks i vitt under sin blomning på försommaren. På vintern kan man från nära håll beundra den kringelikrokiga kronan fördelad på otaliga smågrenar.

Douglashagtornet kommer från sitt sällskap av andra jätteträd i det västliga Nordamerika och har till naturen vackra former antingen som ett bredkronat litet träd eller som en stor enstammig buske. Trädet har också använts i häckar, men där kommer det inte till sin rätt. Gamla träd blir med tiden knotiga och skulpturala. Härdigheten är tillräcklig för södra och mellersta Finland.