Pohjoisrinne

Som namnet anger kommer den här nära släktingen till vårtbjörk (Betula pendula) från Alaska och delar av nordvästra Nordamerika. Den påminner mycket om pappersbjörk (B. papyrifera) och ett av trädets engelska namn är just Alaska Paper Birch vars bark inte lossnar som pappersbjörkens i stora sjok, utan snarare som smalare remsor. Barken är gråmönstrad men till färgen vit med gräddgula eller ljusröda inslag. Årskottena täcks av en hartsdoftande utsöndring till vilken trädets gamla synonym Betula resinifera (resin=harts) kan ledas. Bladen är typiskt björkaktiga och deras höstfärgar varierar från gult till orange.

Alaskabjörken växer i sina hemtrakter intill skogsbryn och i rena skogar med kärrmarker tillsammans med svartgran (Picea mariana) och på torrare områden i Kanada också tillsammans med vitgran (Picea glauca). På norrsidan av Arboretum Mustila intill vägen har alaskabjörkar vuxit i årtionden. Så pass mycket påminner de ändå om våra inhemska björkar att man knappast längre lägger märke till dem.

Gnider man gulbjörkens skott och bark avger de en stark medicinaktig doft. Stammen är gulaktig eller silvergrå och flagar inte speciellt mycket. De långsmala bladen är betydligt större än hos våra inhemska björkar. Bladen påminner om avenbokens (Carpinus) och sitter på kvistarna turvis i lager. Gulbjörken är ett elegant träd, speciellt i höstfärg där den lyser som finast i höstsolen och påminner om en vårlig guldazaleagrupp på piedestal. Sitt namn har gulbjörken fått av bladens höstfärg, barken eller den gula veden som är uppskattad råvara för snickeriindustrin.

I sina hemtrakter i de nordliga delarna av lundskogszonen i östra Nordamerika växer gulbjörken till 25-30 meter höga träd, men i Finland blir den som prydnadsträd betydligt lägre. De gamla gulbjörkarna på Mustila är från tiden före krigen och har klarat sig bra. Två träd finns kvar, det tredja förstördes under stormen år 2009. Föryngring har planterats på 1970-talet. Under Arboretets fröinsamlingsresor 1996 och 2002 samlades frön från flera utmärkta ursprung på de nordligaste växtplatserna och väntas ge ännu bättre växande träd i Finland. Gulbjörken är ett av cirka dussinet amerikanska lövträd som kunde användas i grönanläggningar i större utsträckning än nu.

Kameleontbuskens brokiga blad väcker uppmärksamhet redan på avstånd. På försommaren verkar det som om någon skulle ha dragit vit färg över de yttre delarna av bladen. Efter blomningen avtonas den vita färgen och blir rödaktig. Kameleontbusken är i allmänhet en tvåbyggare dvs rankan har separata hon- och hanplantor. Däremot är rankor med sitt genetiska ursprung i kyliga områden oftast samkönade, dvs samma ranka har både hon- och hanblommor. Underarten 'Annikki' är en sådan och den kan ibland hittas i våra plantskolor. Den mest odlade vitfläckiga rankan är en hanplanta.

Honplantornas blad är oftast enfärgat gröna men deras bär gör dem intressanta. Bären är avlånga och varierar mellan 2-4 cm i längd och 1 - 1,5 cm i tjocklek. De smakar som kiwi, och rankan hör till samma släkt som äkta kiwi (Actinidia deliciosa). När bären väl mognat har de fina aromer av skogsbär. Bären mognar i olika takt och skall användas omedelbart eftersom mogna bär inte håller sin fräschör när de en gång plockats och råa bär har en motbjudande smak.

Kameleontbusken har dessutom vackra, vita blommor, som lätt kommer i skymundan av lövverket, medan deras pikanta dofter känns igen på tiotals meters avstånd. Bäst kommer blommorna till sin rätt när rankan växer i pergola- eller portalkonstruktioner.