Pohjoisrinne

Alaskalönnen som kommer från de nordvästra delarna av Nordamerika är en av de allra härdigaste lönnarna. Det här lilla trädet som ibland får ett buskaktigt utseende växer i blandskogar på de lägre sluttningarna och i dalgångarna av Klippiga bergen. Alaskalönnen är ett pionjärträd som uppenbarar sig bland de första efter en skogsbrand eller en skogsavverkning.

Vackrast är trädet om våren när solstrålarna söker sig fram genom klargröna blommor och blad. Höstfärgen är varmt gul, ibland något rödaktig. De gamla storvuxna träden i Rhododendrondalen är planterade under 1900 -talets första årtionden. Yngre träd växer i Nordsluttningen.

Berghemlocken förekommer på högre belägna bergsluttningar i de västra delarna av Nordamerika. Utbredningsområdet sträcker sig från Alaska till Kalifornien. Växtplatsen är färsk, inte för näringsrik skog, hedmark eller klippartade områden i svala sluttningar mot norr. Berghemlocken anses vara den vackraste av hemlockar. I motsats till andra hemlockar är berghemlockens barr välvda, de har samma färg på båda sidor och de spretar åt olika håll. Detta ger berghemlocken ett vackert, rufsigt cederartat utseende. Barren är vaxbelagda och blåaktiga, endel provenienser är starkt blågråa. Kottarna liknar grankottar och är större än hos andra hemlockar.

De prov som A. F. Tigerstedt genomförde visar att berghemlocken är långsamtväxande och krävande angående växtplatsen. Trädet klarar sig bäst på skyddade, fuktiga nordsluttningar. Av A. F. Tigerstedts försök återstår en liten dunge som såddes med fröer från Alaska år 1909. De största trädena är idag ungefär 10 meter höga. Unga plantor är känsliga för kyla och vårsol och måste skyddas. Vinterhärdigheten blir bättre med tiden. Under 1980 -talets kalla vintrar förekom mindre skador och de värst drabbade träden fick avverkas. Read more »

Unga douglasgranar tas lätt för ädelgranar (Abies) eftersom stammens bark är slät och barren känns mjuka. Douglasgranens knoppar är däremot långa, bruna och vassa, medan ädelgranarnas knoppar är runda. Douglasgranen känns kanske lättast igen på sina kottar. I trädets hemtrakter finns en sägen om den store indianhövdingen som mediterar vid trädets fot och som blir störd av möss. Hövdingen ryter till, först en gång sedan ännu ilsknare. Mössen skräms och gömmer sig i douglasgranens kottar där de fortfarande är gömda så att endast svansarna och bakbenen syns. Vi kallar dem skyddsfjäll.

Douglasgranen är ett av de viktigaste barrande prydnadsträden inom Arboretum Mustila dels på grund av sitt värdefulla virke, dels på grund av sitt jättelika utseende. De största exemplaren är över 40 m höga oc fortsätter ännu att växa. Man bör vara noggrann med härkomsten hos plantorna. Kustformen klarar inte av sträng kyla, medan plantor från inlandet ofta drabbas av olika sjukdomar. Den silvergrå varianten från sydliga bergskedjor har långsam tillväxt och får ett tätt växtsätt endast på öppna marker.