Skip to main content

Tammimetsä

Lysichiton americanus - skunkkalla

Lysichiton americanus ©Susanna

Skunkkalla växer i Arboretum Mustila i diket i Ekskogen och vid dammen nedanför Azaleasluttningen. Besökare blir ofta förvånade över storleken när de ser växten för första gången. Bladen är stora som paddlar. Blomningen är den typiska för missneväxter (Araceae) med en långsmal kolv med ett brett, spetsat, klargult stödblad. När blomställningarna visar sig i sin fulla ståtlighet om våren har bladen just påbörjat sin tillväxt. Storleken på skunkkallans blommor och blad avviker i så hög grad från den omgivande vegetationen att man kunde tro att de härstammar från en annan tid och ett annat rum.

Den engelska namnformen Skunk Cabbage antyder att växten är illaluktande. I synnerhet blommorna luktar, och syftet är att locka till sig de rätta pollinerarna. Ett annat engelskt namn för växten är Swamp Lantern, dvs kärrlykta.

Skunkkallan har ställvis i Europa i sin iver förvildat sig i den grad att lokala ekosystem har hotats av skunkkallan som uppfattats som en inkräktande främmande art. Också i Finland är det bäst att låta bli att plantera den intill rinnande vatten eftersom fröer som transporterats av vattnet med tiden utbreder sig effektivt och okontrollerat. På rätta växtplatser och med genomtänkt användning kan den vara en värdefull prydnadsväxt.

 

Tilia cordata - skogslind

Skogslindens naturenliga utbredningsområde är Europa och delvis Kaukasien. I Finland sträcker sig området till Vasatrakten. Skogslinden är det nordligaste trädslaget av våra ädla lövträd. Till Finland kom trädet efter den senaste istiden för ungefär 5000 år sedan och redan under stenåldern var skogslinden (eller niinipuu= bastträd) ett viktigt material vid förfärdigandet av olika snörmakeriarbeten. Linden användes ännu på 1800 -talet till produktion av bast. Skogslinden har till stor del försvunnit från sina naturliga växtplatser som resultat av den omfattande basthanteringen som pågick i åratal.

Skogslindens naturliga växtplatser är lundar och lundartade skogsmarker. Kronan är smal och i synnerhet äldre grenar har hängande grenspetsar. Bladen är tydligt hjärtformade, småvuxna och aningen blåskiftande på undersidan. Blommorna är stjärnformade, blekt gula och sitter i små uppåtriktade solfjäderformade blomställningar. Linden blommar i juli, och känns då igen på sina starka nektardofter som lockar till sig stora mängder av pollinerande insekter. Skogslindens små frukter är nästan släta på ytan.

På Arboretum Mustila intill Festplatsen mittemot den japanska läkträdsdungen (Larix kaempferi) växer resliga skogslindar. I Nordbranten planterades skogslindar år 2010 med ursprung i det naturliga lindsortimentet på Iso-Niinisaari i Puruvesi. Read more »

Quercus rubra - rödek

quercus_rubra_jreinikainen.jpg

Rödekens blad har vassare flikspetsar och är större än ekens (Quercus robur). Den röda höstfärgen, som dominerar landskapet i rödekens hemtrakter i de östra delarna av Nordamerika, blir i Finland oftast brunröd och inte lika grann.

Rödeken breder ut sig över ett stort område i Nordamerika. Trädet odlas i Finland på områden med krävande klimat och därför har det genetiska ursprunget hos fröerna stor betydelse för de träd som planteras. Det gamla beståndet av rödek på Arboretum Mustila har klarat sig bra, men förbereder sig sent för vintern, vilket tyder på att ursprunget inte är det nordligast möjliga. Vid sekelskiftet planterades en ny dunge vid Sydsluttningens nedre del med plantor av nästan alla de fröer som Arboretum Mustila samlat in på sina expeditioner under åren 1993 och 1996. Förvånande nog, visade sig den tidigaste och ståtligaste höstfärgen komma från rödek från de norra delarna av Wisconsin i USA.

Rödekens ollon har valts till symbol för Arboretum Mustilas Vänner rf. Rödeken ingår i arboretets bassortiment, och ollonet symboliserar uppkomsten av en ny ek eller varför inte en hel ekskog.

 

Syndicate content