Abies nordmanniana

Trojagranen växer på ett begränsat bergsområde i de västra delarna av Turkiet. Det vetenskapliga namnet equi-trojani hänvisar till legenden om den Trojanska hästen under antiken och trojagranens virke från de närliggande områdena kunde mycket möjligt ha utgjort råmaterial för bygget.

Trojagranen och andra ädelgranar i mindre Asien har berett forskarna huvudbry eftersom de på sina splittrade utbredningsområden inte har utvecklat klart avgränsade arter. Numera förväxlas trojagranen med turkgranen (Abies bornmuelleriana) som nordmannsgranens (Abies nordmanniana) västra underart. Nordmannsgranar påminner de också om med sina långa täckande barr och yviga breda grenar.

I Finland växer trojagranen på gränsen till vad den klarar av. I Arboretum Mustila har den ändå lyckats förvånansvärt bra och endast fått frostskador i topparna under stränga vintrar.

Den vackertvuxna nordmannsgranen torde numera vara den ekonomiskt mest viktiga ädelgranen i Europa - inte kanske på de naturliga växtplatserna i Kaukasusbergen, utan i Västeuropas julgransproduktion. Den är nästan lika stilig som purpurgranen A. amabilis. De långa barren som tätt täcker kvistarna spretar ut åt alla sidor, och kvistarna växer i vackra regelbundna kransar. I det milda maritima klimatet i hemtrakterna når nordmannsgranen till och med 70 meters höjd och växer därmed högre än någon annan trädart i Europa.

Trots att nordmannsgranen har namngivits efter sin finländska upptäckare, botanisten Alexander von Nordmann har man inte lyckats få den vinterhärdig i Finland. I Mustila tror man ändå att man i de inre delarna av Kaukasusbergen och bortom Pontiska bergen skulle kunna finna provenienser som skulle vara mera härdiga. Fröna till de nya provplanteringarna har sitt ursprung i det naturliga växtområdet med det mest fastländska klimatet, och man följer med plantornas vinterhärdighet med försiktig optimism.