Aesculus

Den gulblommiga hästkastanjen är hemma från östra USA där den växer naturligt söder om de Stora sjöarna. Den anses vara mycket vinterhärdig och odlas i stor utsträckning även norr om sitt naturliga utbredningsområde. Gulblommiga hästkastanjen är besläktad med den i Finland mera odlade hästkastanjen A. hippocastanum, men den gulblommiga är planterad mycket mera sällan hos oss.

Den gulblommiga hästkastanjens dekorativa, glänsande, motsatta och handflikiga blad är mindre och sirligare än hästkastanjens blad. Gulblommiga hästkastanjens blad får gul, orange eller eldröd höstfärg. Trädet blommar i juni med gulvita eller gula blommor som står upp i koniska blomklasar. Kapseln runt nöten har slät yta och alltså helt annorlunda än hästkastajens taggiga kapsel.

På Mustila växer en stor gammal gulblommig hästkastanj i lunden mellan Atsalearinne (Azaleasluttningen) och Viinitupa (Vinstugan). På Azaleasluttningen har på 2000-talet planterats nya gulblommiga hästkastanjer. För planteringarna har valts de bästa plantorna från fröer man själv samlat eller köpt av professionella insamlare.

Gulblommiga hästkastanjen är nära släkt med stinkhästkastanjen A. glabra och korsar sig med den i naturen. Även en del av de gulblommiga hästkastanjerna på Mustila kan vara denna korsning A. x  marylandica.

Hästkastanj är ett vackert blommande träd som kan odlas i södra Finland på lägliga växtplatser. Ungträd är känsliga för höstfrost och vinterskador och därför hämtats plantor av hästkastanj oftast från annat håll. Äldre träd är härdigare.

Man kan beskriva hästkastanjen som ett storvuxet träd. Under mildare klimatförhållanden kan den bli tom 30 meter hög. Hos oss blir den hälften mindre men utvecklar ändå en bred krona. Grenarna är kraftiga och de pryds om vintrarna av stora klibbiga knoppar. Knopparna slår ut om våren till stora fingerformade blad och ståtliga vita blomställningar. På hösten får hästkastanjen stora, taggiga fröhus vars inre stora fröer inte duger till människoföda. Men ekorrarna gillar dem.

På Arboretum Mustila har hästkastanj klarat sig sämre än sina amerikanska släktingar och arboretet innehåller inte ett enda storvuxet exemplar. Arboretet samlar in sina fröer av hästkastanj i Kouvola där man valt ut ett antal honplantor med exceptionellt resliga och vinterhärdiga hästkastanjer.

Stinkhästkastanjen är hemma från Mellanöstern i USA och det är Ohios "delstatsträd". Naturligt växer det på bördiga marker i floddalarna. Det är inte riktigt lika storvuxet som hästkastanjen A. hippocastanum, men blir nog ett stort träd med bred krona. Bladen är sirligare än hos sin europeiska släkting och under lövverket råder en djup skugga.

Stinkhästkastanjen har tidig lövsprickning och blommar efter det med gulgröna blomklasar som inte är lika spektakulära som hästkastanjens därför att blommorna förblir rätt slutna. Stinkhästkastanjen är dekorativast under hösten när den får sin flammande orangea höstglöd.

Stinkhästkastanjens tjocka korkartade bark och blommor luktar illa som varning för trädets giftighet. De giftiga, taggiga fröna och rotdelar användes av ursprungsbfolkningen för fiske. Fröna som slängdes i sjön bedövade fiskarna som sedan kunde fångas med händerna.

Arboretum Mustila blev intresserad av stinkhästkastanjen under fröinsamlingsresan 1993. Frön från dessa träd som trivs kring den isande kalla prärien har blivit till träd som växer och blommar ända uppe i trakten av Uleåborg. I motsats till många andra amerikanska trädarter avmognar stinkhästkastanjen tidigt, och man hinner även i Finland njuta av höstfärgerna innan kölden kommer.