Carpinus

Den koreanksa avenboken är ett litet vackert träd med regelbunden rund krona som sällan förekommer i trädgårdar i väst. Hos oss blir den har ostasiatiska avenboken knappast större än ett äppleträd. Trädet har djupgröna, glänsande och sågtandade blad som fäster sig på grenar och kvistar i vackra mönster typiska för avenboken. På våren spricker de bronsfärgade bladen ut som till hösten får en sprakande orangegul höstfärg med inslag av klart avgränsade röda fläckar. Om hösten känns trädet också igen på sina typiska slokande fröhängen.

Den koreanska avenboken växer långsamt och klarar torka och används därför ofta som ett bonsai -träd. Förövrigt ger trädets övervintringsförmåga utrymme för spekulationer eftersom odlingserfarenheter saknas. I Sverige har man goda erfarenheter av trädet och i Arboretum Mustila verkar odlingsförsöken preliminärt lovande. I sina hemtrakter i norra Kina och i skogsområdena på bergsluttningarna i Korea är den tvungen att klara stark kyla, men får i gengäld njuta av ett varmare sommarklimat än hos oss.

Den japanska avenboken har det sirligaste växtsättet av arterna i sin släkt. Den för många japanska träd typiska hängande grenkonstruktionen understryks hos det här miniatyrträdet med sina långsmala, kraftigt ådrade, sågtandade blad och slokande fröhängen. Den japanska avenboken har likt avenboken i allmänhet anspråkslösa krav på sin växtplats. Det är ändå allt skäl att placera den i halvskugga eller i skydd av andra träd på samma sätt som den förekommer i naturen.

Den japanska avenbokar får knappast alls höstfärger och den fäller sina blad rätt sent. Det djuptgröna bladverket under sommaren och fröhängena som färgas i brunt mot hösten gör trädet oemotståndligt charmfullt. Trädet blir inte särskilt stort men dess breda något busklika form kräver utrymme..

Tidigare erfarenhet av att odla japansk avenbok förekommer inte i nämnvärd utsträckning. De träd som växer i Atsaleabrantens nedre delar under askarna i Arboretum Mustila är ännu unga. Fröer med lämpligt genetiskt ursprung torde klara sig åtminstone i de sydligaste delarna av Finland.

Den långsamtväxande hjärtavenboken har fått sitt vetenskapliga och svenska namn av de hjärtformade bladen vilka till storleken är större bladen hos övriga i Finland odlade avenbokar. Under sensommaren utvecklas de långa fröhängena som i jämförelse med avenboken (C. betulus) är smala och rävsvanslika. När bladen har fallit av sitter de kvar i trädet till början av vintern. Bladenas höstfärger varierar men är vackrast som orangefärgade. Med stigande ålder får stammarna uppsprickande bark och skillnaderna i utseende i förhållande till avenboken är tydligt också på vintern.

På växtplatser där hjärtavenboken trivs uppskattas träden i släktet avenbok för sitt vackra växtsätt och täta lövverk. Unglantorna är gefundenes fressen för harar och därför är det allt skäl att skydda buskarna mot dessa illbattingar.

Hjärtavenboken kommer från vidsträckta områden i östra Asien. Med rätt genetiskt ursprung torde den vara en av sitt släktes härdigaste arter åtminstone i södra Finland.