Chamaecyparis

Ärtcypressen är nästan okänd för den stora allmänheten också om den i Finland har odlats sedan början av 1900 -talet. Det här japanska barrträdet är ett omtyckt prydnadsträd i sitt hemland och man har av trädet under århundradenas lopp utvalt otaliga former. En del särformer har precis som underarten 'Squarrosa' juvenila, spetsformade barr. Botaniker i västvärlden lurades till den grad av dessa former att de till en början ansåg trädet tillhöra en egen släkt, Retinospora. Normalt är ärtcypressens barr fjällformiga som hos tujan.

Gamla 'Squarrosa' -träd förekommer i huvudstadsregionen och i Villmanstrand. De är ofta glesa, med gamla och bruna barr som håller sig länge kvar i träden. Ungträden är prydnadsmässigt vackrast. På Arboretum Mustila har 'Squarrosa' -träden planterats 1998 och de har tillsvidare utvecklats glädjande yvigt. Eftersom ärtcypressen är klart vinterhärdig och har en sansad tillväxt erbjuder den ett fördelaktigt alternativ till den storvuxna kanadatujan (Thuja occidentalis).

Ärtcypressen är en barrträdsart som hör till släktet ädelcypresser (Chamaecyparis) och som i sina hemtrakter i Japan förekommer på råkalla mellansluttningar i bergen. Trädet kan bli 50 m högt. Av släktets arter är ärtcypressen den härdigaste och den har klarat sig bra i södra Finland. Så också på Arboretum Mustila där den planterats sedan 1930 -talet.

I Japan är ärtcypresserna eller sawara så uppskattade att de inom Shintoläran ingick som en del av "De fem heliga träden i Kiso". All avverkning av de här trädslagen förbjöds under Edo-eran på 1700 -talet. Från den tiden härstammar uttrycket "ett träd - en nacke". Att olovligt ta träd ur skogen kunde alltså leda till dödsstraff. Ärtcypressens ställning inom den japanska byggnadsindustrin är fortfarande orubbad, ty det tätfibriga trävirket är i särklass resistent mot klimat och skadeinsekter. Inom trädgårdsnäringen har den för ädelcypresserna typiska höga variabiliteten också av den här arten producerat ett tiotal mer eller mindre fascinerande och till växtsätt och bladverk avvikande underarter.

De tidigaste fossilen av ädelcypress påträffades på ön Axel Heiberg i det arktiska Kanada. Under eosenperioden för trettio miljoner år sedan förekom där släktets forntida representant Chamaecyparis eureka, som uppvisar de för släktet typiska kännetecknen; platta, solfjäderformade grenspetsar och fjällartade runda kottar. Den här urmodern påminner mycket om våra dagars ärtcypress.

Den utrotningshotade ädelcypressen förekommer naturenligt endast i Klamath -bergens dalgångar i gränstrakterna mellan Oregon och Kalifornien. Den representerar tungviktarna bland träden eftersom den kan bli 70 m hög med en omkrets av 4 m. Åldern hos de äldsta nulevande träden uppskattas till 1800 år. Trädet är utrotningshotat tack vare svampangrepp av (Phytophtora lateralis). Svampen har sannolikt spridit sig till ädelcypressens naturliga växtplatser med människan. Trädet klarar inte av svampangreppen som riktar sig mot rotsystemet utan de förtvinar sakta men säkert.

Ädelcypressen hämtades till Europa år 1854 och den fick sitt namn efter den skotska plantskolan Lawson & Son. Arten visade sig snabbt ha en otrolig variabilitet; av samma fröparti kunde man få ett tiotal plantor olika till växtsätt och färgsättning. Underarter av ädelcypress hör numera till de mest populära barrträden.

Ädelcypressen har i allmänhet inte klarat sig så bra i Finland också om det förekommer glada undantag. Inom Arboretum Mustila har ädelcypress odlats sedan början av verksamheten i olika varianter och underarter. Också härdigheten har varierat. Under särskilt stränga vintrar har barren ovanför snö skadats också på de bästa exemplaren.