Juniperus

Himalaja-enen växer i bergstrakterna i Himalaja och nordvästra Kina på höjder mellan 1600 och 1800 m. Växtsättet varierar som hos enar i allmänhet. Den kan utvecklas till ett litet träd eller få formen av en krypande men oftast i upprätt ställning växande buske. Himalaja-enens grenspetsar hänger vackert. De nålformade barren sitter i grupper om tre, breda, krokiga och spetsiga. På grund av sina blåtonade barr kallas himalajaenen också för blåen. Barrens färger varierar från blågrönt till kraftigt blåaktigt. Under de kyliga månaderna antar busken ofta en bruna bronslika inslag.

Himalaja-enens bärkottar är ovala, svarta som mogna, och de innehåller endast ett frö. Övriga arter av en har oftast flere fröer.

Himalaja-enen odlas i allmänhet inte i sin naturliga form utan som underarter av olika storlek och färgsättning. Den första himalaja-enen man började odla var vackert stålblå. Den påträffades av Frank Meyer i början av 1900 -talet och den här underarten fick namnet 'Meyeri'.

Röd-enen har spridit sig på vidsträckta områden i de västra bergstrakterna av Nordamerika oftast på höjder kring 1500 m. Den bildar ställvis utbredda inslag av vegetation arttypisk för landskapet. Röd-enen kan bli ett över 10 m högt, pelar- eller kägelformat träd eller en oregelbundet rund buske som förgrenar sig vid foten med kraftiga sidogrenar.

Röd-enen har både nålformade och fjällformiga barr som trycker sig intill grenverket. Barren varierar i färg mellan mörkt blågrönt och matt grågrönt. Enen är oftast en tvåbyggare. Honplantornas bärkottar är runda, till ytan frostaktiga och klart blåa. Röd-enen är mycket långlivad. En hög, trädformad röden med 1888 årsringar har påträffats i New Mexico.

Röd-enens härdighetsgränser har inte utforskats i Finland. Man odlar mest pelarformade eller välformade underarter som inom Arboretum Mustila har klarat sig bättre än naturformerna. Sannolikt är den vanligaste i Finland odlade underarten 'Skyrocket', ofta med namnet J. virginiana. På Arboretum Mustila har man dessutom planterat 'Blue Arrow', 'Moonglow', 'Silver Star', 'Springbank', och 'Wichita Blue'.

Sävenbom förekommer naturenlig i de sydöstra delarna av Europa, i Alperna, Karpaterna, östra Sibirien samt i mellersta Asien på höjder mellan 1000 och 1300 m. Den växer invid skogsgränsen och i bergstrakternas buskområden.

Den variant av sävenbom, (J. sabina var. davurica) som förekommer i fjärran Östern har i fullvuxet tillstånd också nålformade barr medan barren hos sävenbom enbart är fjällformade.

Sävenbom har ett lågt växtsätt som breder sig ut över sin växtplats men den kan också få formen av ett 3-5 m högt träd. Den klarar torka och solgass och växer ofta i sydslänter där övriga träd och buskar inta kan konkurrera med den. Som andra enar är den en tvåbyggare. Honplantorna får små ovala blåsvarta bärkottar. Trots sitt namn är sävenbom giftig. Grenar och barr innehåller den giftiga eteriska sävenbomsoljan som vid varm väderlek är starkt doftande i terrängen och som kan åstadkomma hudutslag vid den enklaste beröring. Som prydnadsväxt är sävenbom omtyckt och i handeln förekommer flere underarter.