Skip to main content

Picea glauca

Picea glauca var. densata - Black Hill vitgran

picea_glauca_densata_havut_jsaarinen.jpg

Vitgranarna i Syd Dakotas Black Hill benämnda bergstrakter avviker från sina artfränder i en utsträckning som gjort det möjligt att avskilja dem till en egen variant. Deras kottar är kortare, barren vackert blågrå och trädets växtsätt är tätt och dekorativt. Av den här orsaken har trädet i USA ofta använts till dekorationer och julträd.

Den här lokalvarianten kunde vara lämplig också i Finland för den lilla trädgården. En stor mängd fröer beställdes därför av frösamlaren Dean Swift 1993. Fröerna samlades i Black Hills federala skogsområden på 1200-1500 meters höjd i mycket kyliga och mera kontinentalt tempererade områden än Finland. Träden planterades år 2000 i en liten dunge i Arboretum Mustilas västra del. Efter en nyckfull början början har träden vuxit till täta och blåbarrade unga småträd. Det verkar som om den här varianten av vitgran med ursprung i ett kontinentalklimat skulle klara sig bäst i de östra delarna av vårt land. Nordgränsen för deras härdighet är inte ännu utredd.

 

Picea glauca var. albertiana - albertas vitgran

picea_glauca_var_albertiana_yleiskuva_jsaarinen.jpg

Albertas vitgran är ett omtvistat träd. Man har ansett att trädet är en västlig variant av vitgran (Picea glauca) eller en korsning mellan engelmannsgran (P. engelmannii) och en hybridform av vitgran som den nog har vissa likheter med. Barren är längre än vitgranens, och växtsäsongens tillväxt är lurvig som hos engelmanngranen.

Albertas vitgran förekom under många år i Arboretum Mustila som en rätt stor dunge i de västliga delarna av arboretet intill Näppäri. Dungens ursprung var med tanke på Finland det kontinentala läget i Crow's Nest Pass i kanadensiska Alberta. Som många andra exotiska grandungar har också det här beståndet förstörts av insekter i takt med stigande ålder. Det enda som numera återstår är någon enstaka trädgrupp. Skogsforskningsinstitutet har använt sig av fröer mad samma ursprung i sina försöksskogar. De här försöken har lyckats någorlunda bra endast i Punkaharju.

År 2000 planterades en ny liten skog med Albertas vitgran. Ursprunget härrör sig till Kirkup Creek i Brittiska Columbia. Träd från den här regionen har i allmänhet klarat sig bra på Arboretum Mustila och man följer med stort intresse den fortsatta utvecklingen av skogsbeståndet.

 

Picea glauca - vitgran

Posted in
picea_glauca_conica_yk_copenhagen_jreinikainen.jpg

Vitgranen är allmän i Nordamerikas norra delar och bildar trädgränsen tillsammans med svartgranen (Abies mariana) och kanadalärken (Larix laricina). Den trivs bra på torrare moar och näringsrika moränmarker. Som pappersved och sågtimmer är den ett av USA:s viktigaste träslag och Kanadas viktigaste. Vitgranens topp påminner mycket om toppen på våra inhemska granar men är tätare och lite blåaktig. Endel provenienser har kraftigt doftande barr.

Det finns flera sorter av vitgran som har olika färger och växtsätt. Mest känd i Finland är den koniska och tätvuxna sockertoppsgranen Picea glauca 'Conica', som kräver en växtplats skyddad från bitande vårvindar och vintersol för att trivas bra.

I skogsplanteringar som anlagts på Mustila före krigen har man prövat flera provenienser av vitgran (Ontario, Minnesota och Quebec). De har varit mindre till storleken och mer långsamtväxande än den inhemska granen och klarat vintrarna väl. Men de har åldrats snabbare än i sina hemtrakter. Av de gamla planteringarna finns numera endast några i dåligt skick varande träd på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) och i Lepistö. Träden i Lepistö är av den västra formen ssp. albertiana som är en mellanform mellan vit- och engelmannsgranen.

Både av vitgranen och mellanformen planterades nya provområden år 2000 i arboretets västra del i försöksområdet med olika granarter. Man använde provenienser från de centrala delarna av British Columbia som befunnits lämpa sig väl för våra förhållanden.

 

Kasvin perustiedot
Kotipaikka: 
Syndicate content