Sorbus

Den buskartade kaskadrönnen växer vild på västkusten i Nordamerika, från Alaska ända till New Mexico. I inlandet är den en art speciellt för Klippiga bergen och dess utbredning sträcker sig även till Kaskadbergens östliga dalar. Kaskadrönnen växer nedanför trädgränsen på skogklädda sluttningar av låga kullar.

Både blad och blommor hos kaskadrönnen påminner mycket om vår inhemska rönn (S. aucuparia), men den utvecklas inte till ett träd utan till en buske med stadiga grenar. Den klarar sig bra åtminstone i södra Finland och tycks tydligen tåla torka mycket väl.

Mustila har fått kaskadrönnen från den insamlingsresa Helsingfors universitet gjorde år 1995 till British Columbia. Buskar av kaskadrönnen växer både på Nordsluttningen och på Sydsluttningens västra sida, i det s.k. sorbariet, samlingen av rönnarter.

Oxeln är ett medelstort träd, som fullvuxet blir kring 10 meter högt med en rundad och bred krona. Trädet ger ett stabilt intryck. Det växer naturenligt längs Östersjöns stränder och mera sällsynt i den sydvästra skärgården. Oxeln skiljer sig från den skärgården mera allmänt förekommande oxelrönnen (S. hybrida) genom formerna på bladen. Oxelns blad är mörkgrönt ovanpå eller tom olivgröna med parflikiga blad som undertill är gråa eller gulluddiga.

Till en början inordnade Linné oxeln i gruppen hagtorn (Crataegus) tillsammans med de övriga rönnarna utan bladflikar. Trädet förökas med fröer och fröplantorna är sinsemellan mycket jämlika. Enligt nuvarande uppfattning är oxeln en korsning av tre olika rönnar, dvs rönnen (S. aucuparia) tyskoxeln (S. torminalis) och klippoxeln (S. rupicola). Tyskoxeln förekom tidigare ilängs Östersjön.

Oxeln är ett ädelt trädslag som på grund av sin seghet och anspråkslöshet är populärt speciellt som gatuträd. Under stränga vintrar kan ålderstigna exemplar förstöras. Detta inträffade i Helsingfors under några på varandra följande vintrar i slutet av 1980 -talet på Malms begravningsplats.

Finnoxeln upptäcktes i Finland och därför ett inhemskt träd. Förvisso har man förutom i sydvästra Finland också påträffat trädet i naturenligt tillstånd på öar i Sverige och i Norge. Pehr Kalm gav trädet namnet Sorbus fennica, men numera använder man det tidigare av Linné angivna namnet S. hybrida med vilket han påvisade att trädet i fråga var en korsning eller hybrid. Han antog att rönn och oxel var föräldrar, men vetenskapen har senare påvisat, att arvsanlagen vid sidan av rönn också innehåller spår av vitoxel (S. aria). På grund av sin anlagstyp är trädet både inhemskt och aningen exotiskt. Med de här karaktärsdragen har Dendrologiska Sällskapet gett trädet en särställning som sitt märkesträd vilket ju kan vara av intresse för besökare. Finnoxeln är ett friskt träd, som lämpar sig för offentliga planteringar och tom som formklippt häck. Vid basen av blommande grenar sitter dubbla parflikiga blad med grågrönluddig undersida. Blomkvasten är som hos rönnen gräddfärgade och doftande. Runda, röda och söta bär mognar i september.

De små olikheter som finnoxeln uppvisar kan förklaras med att korsningarna har genomförts vid flere tillfällen och vid olika växtplatser. Finnoxelns fröarvingar är oftast kloner av moderträdet men finnoxeln kan också korsa sig med någon annan art av rönn.