Japani

Släktet hemlock (Tsuga) har fått sitt vetenskapliga namn av det japanska namnet tsuga. Japansk hemlock är den ena av två japanska arter som förekommer i naturenligt tillstånd på ön Honshu på ca 900-2200 meters höjd på bergsluttningarnas övre del nära skogsgränsen. I goda förhållanden kan den bli upp till 25 meter hög men högre upp på bergsluttningarna antar den ett buskliknande, lägre växtsätt. Toppen är i jämförelse med andra hemlockar förvånande lövträdsmässigt tät och yvig. Barren är starkt silverfärgade undertill och olika långa inbördes, breda och fårade. Under goda fröår fylls grenverket av sirliga fingerspetstora kottar.

Ålderstigna, ståtliga grupper av japansk hemlock växer på flere landskapsmässigt viktiga platser inom Arboretum Mustila. A. F. Tigerstedt införskaffade de första plantorna som sexåriga i St.Petersburg 1906. De nyaste planteringarna är från år 1991 och härstammar från japanska fröer insamlade i Kiso-dalen i prefekturen Nagano. Även om den japanska hemlocken har utvecklats till ståtliga träd inom Arboretum Mustila så är de som maritima växter inte helt härdiga hos oss. Under svårare vintrar kan barren skadas. Under de kalla vintrarna på 1980 -talet dog vuxna träd av frostskador.

Den vackra ajangranen är den viktigaste granarten på Rysslands östra kustområde och i de nordliga delarna av Japan. Den kan bli hela 50-60 meter hög. Grenarna växer brett och våningsvis uppåt och grenarna närmare toppen växer lite snett uppåt som på många andra granar i Fjärran Östern. De två ljusa banden på barrens undre sida ger trädkronan ett behagfullt skimmer i morgon- och kvällssol.

På Mustila växer två i gott skick varande gamla ajangranbestånd. De ajangranar som växer på södra sidan av Atsalearinne (Azaleasluttningen) vid Maaherranpolku är sådda år 1907 från frön som Mustilas "hovleverantör" Johannes Rafn levererade från Japan. De 12-åriga plantor som år 1936 planterades på Etelärinnes (Södersluttningens) västra ände har sitt ursprung på ön Hokkaido. Träden i båda bestånden är i utomordentligt skick trots sin ålder. De har inte blivit risiga i förtid liksom många granarter från Nordamerika. Det visar att arten och proveniensen anpassat sig väl till förhållandena på Mustila.

I granbeståndssamlingen i arboretes västra del håller man på att utvärdera ett litet ursprungsförsök med ajangranar. Redan bland de små plantorna har man kunnat märka att ajangranar från Changbaibergen på gränsen mellan Manchuriet och Korea påbörjar sin tillväxt senare än andra provenienser och tål därför frost bättre. Andra provenienser öppnar sina knoppar mycket tidigt på våren och behöver som unga plantor absolut träd som skydd mot vårfrosten.

Den tätvuxna aomorigranen är en ganska ovanlig skönhet i Finland. Denna ädelgran är liten och långsamt växande, egenskaper som passar i små trädgårdar. Den täta barrskruden och regelbundna kvistkransarna ger tädet en exotisk lummer- eller ormbunkskaraktär - lite som purpurgranens (Abies amabilis). Aomorigranen är hemma från bergsskogarna på Honshu i Japan. Det är en maritim trädart som trivs bäst på sydkustenhos även hos oss.

I Mustila har aomorigranen vuxit mer än hundra år. Frön av okänt ursprung importerades från Japan i 1908 och 1909. Under de kalla vintrarna 1939–-1940 frös en del av aomorigranarna, men de som återstår har visat sig vara fullt härdiga.