Amerikka

I Nordamerika finns det många olika naturligt växande astrar. Hjärtastern är allmän i de skogsklädda bergen på östkusten och klarar skugga bättre än många av sina släktingar. I Mustila är hjärtastern planterad på sydsidan av Juhlapaikka (Festplatsen) i skuggan av sockerlönnarna där de trivs alldeles utmärkt. De hjärtformade stora bladen täcker marken som en tät matta, ur vilken de ståtliga blomstänglarna med sina stora, blåa korgblommiga blommor höjer sig under sensommaren.

Astrarnas stora släkte har under de senaste åren blivit föremål för botanikernas uppspjälkning. Till det egentliga släktet Aster räknas numera endast de eurasiska arterna; de amerikanska astrarna är uppdelade i ca tio nya släkten. Det största är Symphyotrichum (ca. 90 arter) till vilket också hjärtastern räknas.

Astrarna är fina höstperenner, som har förädlats till en mer imponerande blomning än hos naturarterna. Urvalet bland naturarterna och de förädlade sorterna är stort, och ur mångfalden borde de sorter väljas som hinner blomma under vår korta sommar och inte är alltför känsliga för sjukdomar.

Den amerikanska almen är den mest utbredda av de sex olika almarter som förekommer i Nordamerika. Den växer i naturligt tillstånd praktiskt taget i hela östra Nordamerika ända till Klippiga Bergen frånsett bergstrakter, högplatåer eller de kallaste barrskogsbältena. Den trivs bäst i fuktiga dalgångar och på lundartad ängsmark men klarar sig som odlad också i torrare miljöer.

Den amerikanska almen påminner om vår inhemska vresalm (Ulmus laevis) och blir i sina hemorter ett över trettio meter högt träd. Typiskt för trädet är en bred, kägelformad bladkrona med skön och svalkande skugga. Bladen bleknar tidigt på hösten och får senare en gyllengul höstfärg. De ovala bladen är släta på ytan. Frukten är likadan som hos vresalmen med en vingkantad smånöt som mognar på sommaren.

Trädet växer snabbt till vackra former och är ett populärt i parkträd i sina hemtrakter. I Finland har den amerikanska almen odlats länge men i mycket ringa utsträckning. Bland växterna i Arboretum Mustilas Ulsikeprojekt är den amerikanska almen mycket framgångsrik.

Den vackert formade svartlinden är hemma från nordöstra USA och södra Kanada. Som odlad växer den ännu längre norrut än sin naturliga utbredning. I naturen trivs den i torra eller färska medelbördiga och bördiga löv- och blandskogar, ibland även i bergstrakter.

Svartlinden är ett enstammigt träd med rund och bred krona. De lite hängande grenarna är ljusgrå; färgen syns tydligt om vintern. De mörkgröna bladen är stora, tydligt större än bohuslindens T. platyphyllos blad. Bladens övre och undre sida har ungefär samma färg. De 4-10 klockformade blommorna hänger i solfjädersform. Frukterna är 8 mm stora, runda och släta. Svartlinden får vackert gul höstfärg.

Svartlinden används i stor utsträckning som parkträd i Nordamerika och Europa. Den trivs även i Södra Finland. På Mustila finns svartlind nära Juhlapaikka (Festplatsen) på den varma mullrika sydsluttningen där många arter från östra Nordamerika är planterade. En del av svartlindarna har vuxit upp från frön som insamlats under Arboretumets egna fröinsamlingsresor.