Skip to main content

Syringa

Syringa vulgaris - syren

Doften av syren är en oskiljaktig del av den finska sommaren precis som doften av midsommarros (Rosa pimpinellafolia 'Plena') som blommar lite senare. Stora syrenbuskar är på försommaren fyllda av olika lila eller vita starkt doftande upprättstående blomställningar. Det är lätt att känna igen syrenens släta, ovala närmast hjärtformade blad precis som den höga, starka långveden. Syrenens trävirke är hårt och mycket tätfibrigt.

Syrenen växer i naturligt tillstånd i friska näringsrika buskage på Balkanhalvön därifrån vägen till trädgårdsväxt påbörjades för över 500 år sedan. Till Finland kom syrenen år 1728 när apotekare Synnerberg hämtade den första syrenplantan från Stockholm till Åbo. Ett tjugotal år senare erhöll Augustin Ehrensvärd de första syrenplantorna på Sveaborg från Frankrike. Dehär syrenerna växer fortfarande i Piperska parken.

Syrenen spreds runt om i Finland redan på 1700 -talet. men blev vanligt förekommande som en prydnadsbuske i trädgårdar och gårdsplaner först under den senare delen av 1800 -talet. Syrenen utvecklar rotskott och sprids lätt genom dem . En gång har etablerad sig håller sig syrenen seglivat kvar på växtplatsen. Också om byggnaderna har rivits finns syrenen kvar som ett minnesmärke över den tidigare trädgården.

 

Syringa wolfii - koreansk syren

Släktet (Syringa) syren eller siren består beroende på räknesättet av drygt tjugo arter av vilka två är hemma i Europa och de övriga i Asien och till största delen i östra Asien.

Av de östra vildsyrenerna är den koreanska syrenen särskilt intagande och storblommig. Blomställningarna är stora, breda, uppåtriktade och förgrenade. Den enskilda blomman är trumpetlik med fyra behagfullt spetsiga kronblad. Doften är stark och intagande och färgerna varierar mellan olika exemplar och olika ursprung från vita via olika nyanser av violett till purpurröda färgtoner. Man har också hittat tvåfärgade blommande buskar.

Den koreanska syrenen förekommer i naturligt tillstånd i Mandjuriet, Korea och i ryska fjärran östern på steniga sluttningar, i skogar och vid flodstränder. V. L. Komarov upptäckte busken och hämtade den till St Petersburg i början av 1900 -talet för att odlas. Oberoende av dess behagfullhet är den i västvärlden rätt okänd. Den blommar ungefär två veckor senare än syrenen (S. vulgaris). Vinterhärdigheten är tillräcklig för både Archangelsk och Tomsk så koreasyrenen borde vara andvändbara prydnadbuske också i norra Finland.

 

Syringa villosa - ullsyren

Ullsyrenen blommar efter syrenen (S. vulgaris) i slutet av juni. Under blomningstiden har busken otaliga täta lurviga förgrenade, kägelformade blomklasar som är vackert rosenröda när de öppnar sig och som senare får en ljusare färgton. Doften är mild och inte jämförbar med övriga syreners dofter. Också när den inte blommar är ullsyrenen en vacker, rundformad och bred buske. Bladen är stora, ofta smala och långspetsade, på övre sidan mattgröna och blågröna undertill.

Ullsyrenen är hemma i norra Kina där den växer på fuktiga eller torra buskage, i enstaka skogar och vid flodstränder på höjder mellan 1200 och 2200 meter. Ullsyren har odlats som prydnadsväxt sedan 1880 -talet, då Dr Emil Brettschneider sände dess fröer till Europa och USA. Syrenen upptäcktes redan tidigare av den franske jesuiten, upptäcktsresanden och amatörbotanikern Pierre Nicolas d'Incarville. Fröerna till de ullsyrener som förekommer i Arboretum Mustila kommer från Tomsk i Sibirien. Ullsyrenen förenar sig gärna med andra arter av syren och dess härstamning ingår i flere sorter.

 

Syndicate content