Sambucus

Också om druvflädern förekommer allmänt i Finland ända till trakterna av Uleåborg hör den inte ursprungligen hemma i vårt land utan den har hämtats till oss från mellersta Europa för hundratals år sedan. Under de senaste hundra åren har den spritt sig från trädgårdar och etablerat sig i naturen.

Druvflädern hör till våra äldsta gårdsväxter och trivs på näringsrika växtplatser. Bladen har en motbjudande lukt men i övrigt är busken en angenäm bekantskap. Bladen slår ut brunröda om våren, tillsammans med rödvioletta blomknoppar. Gulvita kägelformade blomställningar pryder busken om våren, och till hösten mognar de blänkande röda men för människan illasmakande bären. Däremot uppskattas de av fåglar som också sköter om spridningen av busken som knappast mera planteras i våra trädgårdar. Busken är snabbtväxande och lämpar sig bra som skyddsplanta. Gamla buskage får en taklik krona ifall inte snön tynger ner den. Busken tål beskärning och snöskador.

I motsats till den vanligare druvflädern (Sambucus racemosa) är sommarfläder en mångårig växt med örtstam eller en perenn. De bladrika skaften växer utan förgreningar upp till två meter under en och samma växtperiod. Under sensommaren bildar sommarflädern 10-15 cm stora vitfärgade kvastar i bladskaftens kronor. Bären blir svarta när de mognat på hösten. Sommarflädern behöver mycket utrymme för sina kraftiga jordstammar och ryms inte in i en liten trädgård.

Sommarflädern hittas i bland i prislistorna med beteckningen "hela plantan är giftig" och växten har en stark och obehaglig lukt. Tidigare antog man att den starktluktande plantan också hade omfattande egenskaper. Alla delar av sommarflädern har använts inom medicinen. Plantan utgjorde i sig ett fullständigt apotek med hjälp för vilken krämpa som helst. Bären användes till hårfärg och alla växtdelar kunde användas till att färga tyger.

Den engelska benämningen på sommarfläder härrör sig från 1500 -talet. Danewort (eller Daneblood) syftar på antagandet att sommarflädern har uppstått ur danernas blod. Växten påträffades nämligen på orter där engelsmän och daner tidigare hade slagits. En trovärdigare förlklaring kunde vara att sommarflädern planterats där som ett minne över de stupade.

Kanadaflädern påminner mycket om den europeiska flädern (S. nigra) vars underart man också har ansett den vara. Den är en snabbtväxande, yvig och flerstammig buske som i motsats till flädern utvecklar rotskott. Bladen är stora med 5-9 småblad och ger busken ett exotiskt utseende. Kanadaflädern blommar i augusti eller senare än flädern. Blomställningarna består av vita, doftande kvastar. De blåsvarta bären hinner knappast mogna i Finland men väl mognade kan de med fördel användas i safter och sylter och också fåglarna finner dem välsmakande. Övriga delar av kanadaflädern är svagt giftiga. Man kan använda bären, rötterna och barken till att göra färger, barken ger en svart färg. Torkade blomställningar har använts för att hålla insekter på avstånd.