Rhododendron aureum

Svavelrododendron (Rhododendron aureum) har av de storbladiga alprosorna brett ut sig allra nordligast. Den växer i östra Sibirien, vid Ochotska havets stränder, Kamtjatka, Sachalin, Kurilerna, Japan samt i Mandjuriets och Koreas bergstrakter ofta vid trädgränsen eller på kalfjället. Vinterhärdigheten är mycket bra, men den har ansetts svårodlad. i trakterna av ryska Fjärran Östern intill Amur och kustområdena växer också skogsformen av svavelrododendron, Rhododendron aureum var. hypopitys, som ryssarna ibland anser vara en egen art, Rhododendron hypopitys. Den växer i färska granskogar och är till sin storlek och alla delar överlägsen den vanliga bergsformen.

Enligt uppgifter i litteraturen är den här alprosen helt okänd för odling i väst. I Arboretum Mustila har den ändå förekommit sedan början av 1980 -talet, eftersom en finskrysk expedition hade insamlat fröer av den från det nedre loppet av Amurfloden på hösten 1976. Buskarna planterades i en fuktig sänka i Tujadalen där de har klarat sig bra och vuxit till vackert formade och täta buskar omkring en halv meter. Blommorna är ljust gula och spricker ut i början av maj genast när snön har smultit. I Arboretum Mustila har blomningen varit sparsam sannolikt beroende på ljusbrist och en alltför lång växtperiod. Bladverket som spricker ut tidigt kan ta skada av vårfrosten. Read more »

Svavelrododendron är en krypande sommargrön buske från östra Asien med ett klimat och ljusförhållanden som liknar dem vi har i Finland. Svavelrododendron växer ofta krypande ovanför trädgränsen i vindpinade bergssluttningar tillsammans med risväxter. Ofta har den som enda vedartat sällskap den också för oss bekanta dvärgtallen (Pinus pumila).

Svavelrododendron är en sällan odlad raritet som inte vidare bra trivs i mellersta och västra Europas milda klimat. Också i Finland är busken mycket sällsynt fastän den har kapacitet att med rätt ursprung och växtplats klara sig i så gott som hela vårt land. Ursprungssorter från norra Japan förekommer mest i odlingen i Europa. På Arboretum Mustila har stammen från Kamtjatka klarat sig bäst.

De gula blommorna, som på de ursprungliga växtplatserna öppnar sig först i juli, strävar hos oss till att slå ut genast när vårvädret blivit varmare. Arten, som är anpassad efter korta somrar i bergen, misslyckas ofta med blomningen i vårt maritima klimat, men när den blommar är den en välkommen vårens budbärare.