Magnolia

Den här arten av nordamerikansk magnolia har fått sitt namn av att bladen sätter sig som parasoll- eller paraplyliknande kransar i grenspetsarna. Den blev känd i Finland genom Arboretum Mustilas fröinsamlingsexpeditioner. De finns redan ett stort antal exemplar som har passerat plantstadiet i vårt land. De mest synliga växer i Gamla Kyrkans skvär mot kyrkväggen, men dessvärre på grund av ett missförstånd med namnet poppelmagnolia (M. acuminata).

Paraplymagnolian torde vara det träd som utomhus bildar de största bladen. De kan växa sig 1 meter långa, men ofta når de endast halva längden. Trädet har ett uprätt växtsätt och blir inte särskilt högt. Man känner till träd högre än 10 meter i naturen, men de blir oftast kortare och flerstammiga och så är fallet också hos oss.

På högsommaren uppenbarar sig knytnävsstora gräddgula blommor i grenspetsarna. De skyms ofta av de stora bladen. Dessutom kan man ha olika åsikt om blomdoftens behaglighet.

Buskmagnolian har klarat sig bra på Arboretum Mustila och likaså på annat håll i södra Finland så länge den får växa i halvskuggiga ställen i lundartad skog. I naturligt tillstånd växer den i östra Asien och trivs särskilt bra i lavahaltig buskmarker.

Buskmagnolian blommar hos oss när bladen spruckit ut efter midsommar. I slutet av sommaren kan den glatt överraska med nya blommor. Blommorna är 10 cm breda, de hänger och är slutna så att detaljerna endast kan ses underifrån. Mest odlas den koreanska formen (var. sieboldii) med röda ståndare och gul pistill omgivna av vita kronblad. Arboretum Mustilas gamla buskar i Rhododendrondalen och Sydsluttningens västra del representerar just den här formen.

Buskmagnolian anses vara den mest härdiga av de magnolior man odlar i Finland och på rätta växtplatser klarar den sig ända upp till växtzon III. Olika genetiskt ursprung ger olika härdighet och buskmagnolians rotsystem och bladverk hör till de mera krävande i släktet

Den storbladiga junimagnolian är utseendemässigt det mest tropiska av alla trädarter som kan odlas hos oss. Till sin utbredning är den ändå den nordligast förekommande magnolian eftersom artens naturliga växtplatser sträcker sig ända till Kurilerna och Sachalin.

Junimagnolians blad kan vara 0,5 m stora och undersidan täcks av silverskimrande hår. Blommorna slår ut i juni och kan delvis döljas av bladverket, men de elfenbensfärgade, tallriksstora blommorna kan man helt enkelt inte undå att lägga märke till, delvis beroende på doften som sprider sig långväga. Höstfärgerna kommer tidigt och bladen glöder i varma gula och bruna nyanser i början av oktober.

I Sverige har man en lång erfarenhet av att odla junimagnolia och där förekommer enskilda över 10 meter höga träd bla i Kiviks Esperöds Arboret. Den härdiga stammen från Göteborg, med sitt genetiska ursprung i bergstrakterna på Hokkaido, har planterats också i Arboretum Mustila och den har tillsvidare klarat sig bra.