Picea omorika

Serbgranen växer naturligt endast på ett litet område i Bosniens, Serbiens och Montenegros gränstakter på 1 000-1 500 meters höjd. Den är botaniskt en intressant kvarleva från tiden före istiden då den växte på stora områden i Europa. Den har ett mycket smalt växtsätt som gör den lätt igenkänlig på långt avstånd. Ett annat speciellt igenkänningstecken är barrens silverfärgade undersidor som syns på de hängande kvistarnas uppsvängda ändor.

Serbgranen är numera allmän i Södra Finland som prydnadsträd på gårdar och i parker. Den tål luftföroreningar och är därför populär bland annat i stora tätorter och längs trafikleder. Stiligast är den ändå planterad i grupper eller små romantiska skogsbestånd där de höga och smala träden skapar en stämningsfull miljö. På gynnsamma marker kan serbgranen planteras för att växa upp till produktiva landskapskogar. Under senare årtionden har serbgranen även blivit ett alternativ som odlad julgran.

De äldsta serbgransbestånden på Mustila är planterade år 1914 från frön erhållna direkt från Bosnien år 1907. Serbgranen har klarat sig lika bra som vår inhemska gran, och livslängden har varit längre än hos de flesta exotiska granarna. Det finaste beståndet finns invid gångvägen västerut från Kenkäkallio. Det växer serbgranar även på västra sidan av Alppiruusulaakso (Rhododendrondalen), vid sidan av ekskogen och på arboretets västra sida i Nokkala.