Clematis

Styvklematisen med mörkgröna blad är perennaktig, den växer på en sommar drygt en meter hög, blommar på samma års skott och vissnar på hösten. Stjälkarna klipps ner före den nya växtsäsongen. Med tiden bildar styvklematisen långsamt en bred och tät tuva. Samtidigt växer också det honungsdoftande molnet av små vita blommor som under högsommaren täcker busken. Efter blomningen pryds styvklematisen av silverskimrande fröställningar ända till vinterns ankomst.

Åt klättrande klematisar har man vant sig att i trädgården bygga ställningar. Även om styvklematisen inte klättrar fodrar stjälkarna ändå något slags stöd då den växer bland andra växter. Till detta passar även tillräckligt kraftiga grannväxter bra. Ifall styvklematisen kan luta åt vilket håll som helst på sin växtplats kan man låta bli att stöda den och låta den växa naturligt, såsom i Mustila på Atsalearinne (Azaleasluttningen) och i Alppiruusulaakso (Rhododendrondalen).

I sina hemtrakter i de östliga delarna av Nordamerika är den virginska skogsklematisen allmän i skogar, på dikesrenar och i strandbuskage. Den klättrar upp i träden, växer på buskar och staket eller utmed marken om inget stöd finns.

Intresset för klematis har under de senaste åren i hög grad utökat vårt klematisurval. Trots det är den virginska skogsklematisen reltivt sällsynt hos oss. De små, vita blommorna bildas på årsskotten, men huruvida den virginska skogsklematisen hinner blomma i Finland beror på ursprunget. I Mustila blommar den varje höst på Juhlpaikka (Festplatsen). Den proveniens för vilken fröna år 2002 insamlades i Quebec har anpassat sig bra till den korta växtperioden i norr.

Den virginska skogsklematisens blommor är små, vita och doftande. Klematisen är tvåbyggare det vill säga hon- och hanblommorna är på olika plantor. De nötfrukter som bildas på honplantorna blir rufsiga bollar då de torkar. När den virginska skogsklematisen har gjort sig hemmastadd på sin växtplats, har den en stor växtkraft även här i Finland. Skotten växer flera meter på en sommar. Redan på grund av växtkraften och det vackra och friska bladverket lönar det sig att plantera den virginska skogsklematisen. Blomningen är bonus!

Amurklematisen kommer från nordöstra Asien kring trakterna av Ochotska havet. Klematis kallades tidigare för skogsranka och amurklematisen hör i sina hemtrakter till undervegetationen i skogen. Den slingrar sig ofta på buskar. På Arboretum Mustila klättrar en amurklematis med sitt genetiska ursprung i Kamtjatka runt stammen på en åldersstigen manchurisk valnöt (Juglans mandshurica) till en höjd av 3-4 meter och blommar rikligt.

Amurklematisens blad ser ut som tjockare blad av sibirisk klematis (C. sibirica) eftersom de enskilda småbladen är bredare. Också hyllebladen är bredare vilket gör att amurklematisens blommor verkar rundare än blommorna hos den sibiriska klematisen. Den huvudsakliga blomningen sker om våren men under sommaren uppenbarar sig igen nya violettblåa blommor.

Amurklematisen blommar på gammal ved. Om tex sorken har ätit av skaften vid roten kan man inte räkna med blomning under den följande växtperioden. Å andra sidan kan man i odlingen av plantor få de första blommorna redan vid 10 cm höjd, eller genast när årsskottena har förvedats. Blomfärgen varierar från ljusa violetta nyanser till mörkare beroende på från vilket utbredningsområde plantan kommer ifrån. På samma sätt varierar härdigheten.