Quercus

Rödekens blad har vassare flikspetsar och är större än ekens (Quercus robur). Den röda höstfärgen, som dominerar landskapet i rödekens hemtrakter i de östra delarna av Nordamerika, blir i Finland oftast brunröd och inte lika grann.

Rödeken breder ut sig över ett stort område i Nordamerika. Trädet odlas i Finland på områden med krävande klimat och därför har det genetiska ursprunget hos fröerna stor betydelse för de träd som planteras. Det gamla beståndet av rödek på Arboretum Mustila har klarat sig bra, men förbereder sig sent för vintern, vilket tyder på att ursprunget inte är det nordligast möjliga. Vid sekelskiftet planterades en ny dunge vid Sydsluttningens nedre del med plantor av nästan alla de fröer som Arboretum Mustila samlat in på sina expeditioner under åren 1993 och 1996. Förvånande nog, visade sig den tidigaste och ståtligaste höstfärgen komma från rödek från de norra delarna av Wisconsin i USA.

Rödekens ollon har valts till symbol för Arboretum Mustilas Vänner rf. Rödeken ingår i arboretets bassortiment, och ollonet symboliserar uppkomsten av en ny ek eller varför inte en hel ekskog.

Eken är kanske det träd som uppskattas allra mest i Europa. Under århundraden har man untnyttjat ekens fasthet, stolek och beständighet mot röta både inom skeppsbyggande, möbelindustrin och tunnbindning. Eken kan leva i tusen år och gamla träd är uppskattade landmärken. I Finland förekommer gamla ekar rätt sparsamt eftersom ekskogar har röjts till åkermark och de bästa träden har fällts för det dyrbara trävirkets skull.

Eken är inte bara vacker i landskapet på de bästa växtplatserna i södra Finland utan den utgör också ett omtyckt alternativ för att komplettera de traditionella trädena inom skogshanteringen. Det krävs ändå särskilda knep för att ta fram ekstockar. Olika metoder har prövats på Arboretum Mustila. Den bästa ekskogen har odlats med ekollon som på 1920 -talet erhölls från Sangaste herrgård i Estland. Träd med det här ursprunget växer sig snabbt till raka stockträd och fröer av dem samlas årligen in för skogshanteringens behov.

Ekens blad fryser lätt under sena frostnätter om våren. Skadan är obetydlig för större träd eftersom de utvecklar nya blad på några få veckor. Småplantor som har planterats på frostkänsliga marker löper däremot stor risk att få ett buskaktigt växtsätt. Unga träd hotas dessutom av gnagare och klövdjur.

Den japanska mongol-eken (Q. mongolica) växer på vidsträckta områden i östra Asien och flere former och underarter av den har beskrivits också som självständiga arter. Den maritima underarten, mizu-nara (Q.mongolica subsp. crispula) har klarat sig bäst i Finland eftersom den klarar sig bättre i ett omväxlande och instabilt klimat. Också de nordligare arterna från Hokkaido och Sachalin klarar hård kyla. I Arboretum Mustila har de planterats i Nordsluttningen i den del som kallas Japan.

Underarten mizu-nara (subsp. crispula) förekommer i naturligt tillstånd på alla huvudöar i Japan och dessutom på de nordliga öarna Sachalin och Kurilerna. I jämförelse med den på fastlandet förekommande japanska mongol-eken är den här underaten på många sätt av bättre kvalitet. Den växer snabbt och rakt och inleder tillväxten så sent att vårfrosten inte längre hotar den nya tillväxten. Ollon bildas i rikliga mängder redan på unga träd. Bladverket får en vackert röd eller gulbrun höstfärg tidigare än andra hos oss förekommande ekarter vilket visar att de har anpassat sig till vårt kalla klimat.