Rhododendron

Pors, skvattram är en alpros! Släktet Ledum förenades med alprosorna till släktet Rhododendron år 1990 beroende på resultatet av molekylsystematiska undersökningar. Den finländska forskaren Harri Harmaja har på nytt namngivit de flesta kända arter av pors, inklusive den bekanta getporsen, vars vetenskapliga namn numera är Rhododendron tomentosum (tidigare Ledum palustre). Pors korsar sig med vissa arter av alpros, vilket delvis tyder på släktskapet.

I östra Asien växer flere arter av pors som man ännu inte har undersökt eller noggrant artbestämt. Porsen R. hypoleucum påminner till sin blomning om den inhemska getporsen men bladen är bredare och större och tillväxten kraftigare. Bladens undersida har rikligt med vita krulliga hår men sparsamt med bruna. Den här porsen hämtades till Arboretum Mustila i samband med en fröinsamlingsexpedition till Amur år 1976, och from år 1980 har buskarna klarat sig bra i Tujadalen intill spångarna där besökare kan känna deras skarpa odörer i sina näsor.

Skvattram eller getpors (Ledum) fick bilda sitt eget släkte i över 200 år, allt från Linnés tider, tills de efter molekylärsystematiska undersökningar år 1990 förenades med släktet alprosor Rhododendron. Det nära släktskapet mellan getpors och alpros bevisas av fler lyckade korsningar mellan dessa två.

R. diversipilosum växer i Japan och på Sachalin. Den påminner om getpors (R. tomentosum), blommorna är lika stora med samma utseende, men bladen är bredare och större och den har ett kraftigare växtsätt. Den här arten skiljer sig från andra arter av getpors med sina lätt äggformade blad vars undersida täcks av ett tätt lager av vita hår. Dessutom har bladådrorna långa grova bruna hår.

Växten har en speciell doft som påminner om getporsen. Buskarna på Arboretum Mustila har erhållits genom Helsingfors universitets fröinsamlingsresor till Hokkaido år 1993.

Av de fyra vintergröna arterna av alpros är arten R. ungernii minst odlad och minst bekant. Den påminner i någon mån om vresrododendron (R. smirnowii) eftersom bladens undersida är luddig hos vardera. Däremot blir översidan kal i takt med att bladen spricker ut till sin fulla storlek i motsats till vresrododendron vars ludd på översidan delvis bevaras. Busken odlas för sin sena blomning och sina stora blad som kan bli 20 cm långa, medan busken i naturen kan uppnå en höjd av över 6 meter. Blomknopparna är ljusröda men blomman övergår i vitt.

Den här alprosen odlas knappast alls i de nordiska länderna. Den är känslig och svårodlad. Därför har man också sagt att en äkta R. ungernii -planta känns igen på att den är död. Arboretum Mustila erhöll några plantor av R. ungernii av Skogsforskningsinstitutet på 1970 -talet och alla äkta plantor dog hastigt. Den enda kvarlevande plantan var en hybrid. Den växer fortfarande vid Kenkäkallio vid roten av serbgranen (Picea omorika) men dessvärre har den aldrig blommat.