Prunus

Näverhäggen kan inte mäta sig med häggen när det gäller blomning men den väcker ändå uppmärksamhet genom sin vackra bark på stam och grenverk. Barken är vackert gult kopparfärgad och glänsande och den lossnar i stora flagor. Trädet växer snabbt, det har varken rotskott eller tornar, det är litet, men får en bred bladkrona när det åldras. Som flere andra arter av släktet Prunus utvecklar näverhäggen sidogrenar som utgår från samma ställe i stammen, vilket gör att grenarna lätt bryts av i stormvindar eller av snömassor. Å andra sidan ger en snedvriden träruin ett skulpturalt intryck långt efter det att trädet har passerat sin ungdoms blomstring. Höstfärgen är vackert gul och bladen fälls tidigt.

Näverhäggen förekom tidigare endast i samlingar i Finland tills den började odlas i början av 1970 -talet. Trädet planterades på Arboretum Mustila redan på 1910 -talet och stammen hos det största exemplaret var 1959 över 30 cm i diameter. I våra dagar förekommer flere träd med olika genetiskt ursprung som skiljer sig från varandra bla genom stammens färger.

Ryssen Mitsurin korsade näverhägg med surkörsbär (P. cerasus). Frukterna blev inte lika stora som hos föräldrarna.

Plommonträdet är känt bara som odlat, det har rotskott, ett fåtal tornar eller saknar dem helt, och det producerar ätbara frukter. Ursprunget torde vara området under den fruktbara halvmånen, där det till sin kromosomsammansättning tvåcelliga körsbärsplommonet (P. cerasifera) har förändrats till flercelligt. Man började föröka de här trädena med ympning eller förädlingsteknik senast under den grekisk-romerska eran. Också i Finland har man odlat plommon i över 300 år.

Plommon är rikligt blommande småträd med vita blommor som kan planteras också för sin blomning. Frukterna är större än körsbärsplommonets, ofta 4-5 cm tjocka, och deras utseende, smak och färg har stora variationer. Plommonen indelas i tre underartan enligt sina frukter, dvs krikon (subsp. institia), mirabeller (subsp. syriaca) och grönplommon (subsp. italica). Allt som allt finns det över tvåtusen plommonsorter som förökas på vegetativ väg och inympas på tex grundstam av körsbärsplommon. Också de gamla röda och gula lantraserna av plommon förökas med rotskott.

Plommon används som färskvara, i konserver och torkade. Tex på Balkan ingår torkade plommon i alkoholindustrin i betydande mängder (slivovits). Torkningen är en vidlyftig process och de sorter som används har en högre sockerhalt och kallas sviskon.

Det blommande ståtliga surkörsbäret är ett litet träd utan taggar vars tunna grenar böjer sig med stigande ålder. Grenarna hänger inte som hos sötkörsbäret (P. avium). Surkörsbäret blommar på våren vid bladsprickningen med vita blommor i grupper om 2-5 och körsbären mognar till hösten i klarröda, mörkröda eller brunröda nyanser. Sorterna av surkörsbäret indelas i två kategorier efter sina frukter, dels amareller som har klara färger, dels moreller med mörka färger. De sura bären kan man gärna avvara men de lämpar sig bra till konservering och i sylter.

Surkörsbäret är en gammal eurasisk odlingsväxt som man inte någonstans påträffar i naturligt tillstånd. Enligt statspomologen Smirnoff odlades 'Yleinen Ruskeakirsikka' i åbotrakten redan på 1700 -talet. I Finland förekommer nuförtiden tiotals sorter av vilka en, dvs morellen 'Mustilan kirsikka' härstammar från utkanterna av arboretet intill Mustila gårds fruktträdgård.

Tidigare odlades surkörsbäret rotäkta. Därför utvecklar busken rotskott på sina gamla växtplatser som med tiden utvecklas till ogenomträngliga snår eller skogspartier som man påtraffar vid ruiner av gamla byggnader.