Skip to main content

Hemlokkimetsä

Tsuga heterophylla - västamerikansk hemlock, jättehemlock

tsuga_heterophylla_kapyoksa_jreinikainen.jpg

​Jättehemlocken från de västra delarna av Nordamerika är det största trädet i sitt släkte. Jättehemlocken klarar skugga och förekommer som enstaka träd eller bildar täta skogspartier i bergsluttningar. Jättehemlockens krona är svagt kägelformad med nästan vågräta grenar. Topparna och grenspetsarna böjer sig sirligt på det för hemlockar typiska sättet. Barren är inbördes olika långa och spretar åt sidorna och uppåt. Vid stigande ålder ser grenarna på avstånd ut som mossbelupna skikt.

Jättehemlocken har i Europa ansetts vara ett känsligt maritimt träd vilket det också är ifall man använder sig av fröer från kustområdena vid Stilla havet. De första planteringarna av Jättehemlock i Arboretum Mustila förstördes under rekordkylan under vinterkriget. Ungskogen hade dragits upp från fröer från Alaska. Det fröparti man fick från Brittiska Columbias inre delar under 1930 -talet har däremot klarat sig utomordentligt bra och träden har redan uppnått stockstorlek. De högsta träden är över 25 meter långa och deras längdtillväxt fortsätter alltjämt. Under trädbeståndet finns rikligt med naturliga fröplantor vilket visar att ursprungsmaterialet har anpassat sig bra till den nuvarande växtplatsen. Skogsdungen har en trolsk, speciell stämning med svaga ljusstrålar som arbetar sig ner genom täta barrpartier. Read more »

Thuja plicata - jättetuja

thuja_plicata_runko_jreinikainen.jpg

Klimatet vid den nordamerikanska västkusten gynnar träd som kan växa till rekordstorlek och ett av dessa är jättetujan. I sina hemtrakter kan den bli ett upp till 70 m högt och grovt barrträd med brungrå, fibrig bark och glänsande fjällformade barr.

För västkustens ursprungsbefolkning var jättetujan på sin tid det viktigaste trädet kring vilket stammens liv kretsade. Virket användes till hus och kanoter, men det ingick också i klädesplagg och läkemedel. Man ansåg att jättetujan var hemvist för åskguden och Haidaindianerna reste den intill sina hus som ett slags åskledare. Totempålarna gjordes alltid av jättetuja som förblev rötfri under årtionden. Man visade sin vördnad gentemot trädet genom att lära sig att nyttja det utan att fälla det. Bla skar man ut plankor från trädsidan. Trädet klarade oftast behandlingen och kunde fortsätta sitt liv i århundraden.

Jättetujan har odlats i Finland i knappt hundra år men i ringa omfattning. Den trivs bäst i det maritima klimatet vid syd- och västkusten. I det inre delarna av landet är härdigheten tveksam ifall trädet inte har ett motsvarande ursprung. De jättetujor som planterades i Arboretum Mustila i den fuktiga nordsluttningen på 1930-talet är idag över 20 meter höga och visar att jättetuja av rätt ursprung och på rätt växtplats också i de inre delarna av landet kan växa sig stora.

 

Picea rubens - amerikansk rödgran

picea_rubens_siemen_jreinikainen.jpg

Den amerikanska rödgranen har fått sitt namn efter skogarnas rödbruna färg som enligt lokala skogsfackmän avviker från svartgranens (P. mariana) och vitgranens (P. glauca) ljusa färgtoner. All tre barrträd förekommer i samma trakter i nordöstra Nordamerika. Den amerikanska rödgranen är den av dem som hittas närmast atlantkusten. Dess sydgräns går vid de övre bergssluttningarna i Appalackerna.

Den amerikanska rödgranen har ingått i Arboretum Mustilas samlingar sedan 1914. Ursprunget till den gamla skogen fanns i New Hampshire i New England och visade sig vara en av de bäst lyckade granplanteringarna i Arboretum Mustila. Träden var i utmärkt skick i nästan hundra år tills de tvinade bort mellan 2009 och 2011.

En enskild solitär växer fortfarande vid lundområdet i Ropakko och profilen urskils enkelt i synnerhet vintertid. Amerikansk rödgran har på nytt planterats år 2010 i riktningen mot Nokkala med plantor från Kanada med två olika hemorter.

 

Syndicate content