Alppirusulaakso

Guldazalea är en populär trädgårdsväxt med flere fina egenskaper. Blomningen inleds när bladen slår ut och fortsätter i etapper så att blomningstiden blir lång. Blommorna doftar kraftigt och några exemplar i trädgården åstadkommer en exotisk stämning. Gulsazalean är mycket anpassningsbar eftersom den kommer från trakter med mestadels mycket kontinentala klimat , vinterhärdigheten är ofta ganska bra. Dessutom kan den utveckla rotskott vilken sällan förekommer hos arter av släktet Rhododendron.

Det gamla talesättet "också den vackraste ros har törnen" gäller i symbolisk betydelse också guldazalean. Den innehåller nämligen det för människan giftiga ämnet grayanotoksin. Den grekiska författaren och krigsherren Xenofon i antikens Grekland, beskriver i verket Anabasis hur hans trupperna i det som idag är Kurdistan råkade ut för en mystisk sjukdom. Lokalbefolkningen förstod att undvika vad man kallade 'galen honung', men hungern efter sötsaker hos truperna långt borta från Grekland höll på att bli ödesdiger. Honungen som soldaterna samlat in kom från guldazalean vars giftiga nektar bina i området har specialiserat sig på. Trupperna återhämtade sig så småningom från sin frossa och guldazalean skrevs in i krigshistorien.

'Haaga' är en mycket härdig medelstor alprossort. Blommorna är ljusröda och det översta kronbladet har mörka fläckar. Busken blommar rikligt i mitten av juni. 'Haagas' moderplanta var mustilarododendron (R. brachycarpum var. tigerstedtii) och pollinerare 'Dr. H. C. Dresselhuys'. Till sitt växtsätt är busken regelbunden och rund och den blir över 1,5 meter hög på 10 år. De exemplar som planterades i Rhododendrondalen i början av 2000 -talet har redan blivit över 2 meter höga.

Det storbladiga tulpanträdet var ett av de första trädena som hämtades från den amerikanska kontinenten till Europa, och inte utan orsak, trädet som kan växa till en höjd av 50 meter och blommar med stora gula tulpanliknande blommor måste ha varit en oemotståndlig syn för europeerna på 1600 -talet.

Tulpanträdet är närbesläktat med magnolian och dess utvecklingshistoria är mycket gammal. I fossila lagringar från kritperioden har man påträffat för tulpanträdet typiska blad. Det flikiga bladets spets ser ut som om den blivit avriven. Tulpanträdet blommar på försommaren efter bladsprickningen och blommorna döljs delvis av bladen. Till hösten färgas tulpanträdet i nyanser i vackert gult och orange.

Bäst trivs tulpanträdet på bergsluttningar i Alleghany i USA. I de nordvästra delarna av sitt utbredningsområde måste tulpanträdet tåla vintrar som påminner om våra finska förhållanden. Hos oss befinner sig tulpanträdet ändå i den yttersta delen av sitt härdighetsområde och endast buskartade träd har på skyddade växtplatser vid sydkusten klarat sig under någon längre tid. Det genetiska ursprunget är viktigt för härdigheten men de mest motståndskraftiga ursprungena är svåra att få tag på.