Tsuga

Berghemlocken förekommer på högre belägna bergsluttningar i de västra delarna av Nordamerika. Utbredningsområdet sträcker sig från Alaska till Kalifornien. Växtplatsen är färsk, inte för näringsrik skog, hedmark eller klippartade områden i svala sluttningar mot norr. Berghemlocken anses vara den vackraste av hemlockar. I motsats till andra hemlockar är berghemlockens barr välvda, de har samma färg på båda sidor och de spretar åt olika håll. Detta ger berghemlocken ett vackert, rufsigt cederartat utseende. Barren är vaxbelagda och blåaktiga, endel provenienser är starkt blågråa. Kottarna liknar grankottar och är större än hos andra hemlockar.

De prov som A. F. Tigerstedt genomförde visar att berghemlocken är långsamtväxande och krävande angående växtplatsen. Trädet klarar sig bäst på skyddade, fuktiga nordsluttningar. Av A. F. Tigerstedts försök återstår en liten dunge som såddes med fröer från Alaska år 1909. De största trädena är idag ungefär 10 meter höga. Unga plantor är känsliga för kyla och vårsol och måste skyddas. Vinterhärdigheten blir bättre med tiden. Under 1980 -talets kalla vintrar förekom mindre skador och de värst drabbade träden fick avverkas. Read more »

​Jättehemlocken från de västra delarna av Nordamerika är det största trädet i sitt släkte. Jättehemlocken klarar skugga och förekommer som enstaka träd eller bildar täta skogspartier i bergsluttningar. Jättehemlockens krona är svagt kägelformad med nästan vågräta grenar. Topparna och grenspetsarna böjer sig sirligt på det för hemlockar typiska sättet. Barren är inbördes olika långa och spretar åt sidorna och uppåt. Vid stigande ålder ser grenarna på avstånd ut som mossbelupna skikt.

Jättehemlocken har i Europa ansetts vara ett känsligt maritimt träd vilket det också är ifall man använder sig av fröer från kustområdena vid Stilla havet. De första planteringarna av Jättehemlock i Arboretum Mustila förstördes under rekordkylan under vinterkriget. Ungskogen hade dragits upp från fröer från Alaska. Det fröparti man fick från Brittiska Columbias inre delar under 1930 -talet har däremot klarat sig utomordentligt bra och träden har redan uppnått stockstorlek. De högsta träden är över 25 meter långa och deras längdtillväxt fortsätter alltjämt. Under trädbeståndet finns rikligt med naturliga fröplantor vilket visar att ursprungsmaterialet har anpassat sig bra till den nuvarande växtplatsen. Skogsdungen har en trolsk, speciell stämning med svaga ljusstrålar som arbetar sig ner genom täta barrpartier. Read more »

Släktet hemlock (Tsuga) har fått sitt vetenskapliga namn av det japanska namnet tsuga. Japansk hemlock är den ena av två japanska arter som förekommer i naturenligt tillstånd på ön Honshu på ca 900-2200 meters höjd på bergsluttningarnas övre del nära skogsgränsen. I goda förhållanden kan den bli upp till 25 meter hög men högre upp på bergsluttningarna antar den ett buskliknande, lägre växtsätt. Toppen är i jämförelse med andra hemlockar förvånande lövträdsmässigt tät och yvig. Barren är starkt silverfärgade undertill och olika långa inbördes, breda och fårade. Under goda fröår fylls grenverket av sirliga fingerspetstora kottar.

Ålderstigna, ståtliga grupper av japansk hemlock växer på flere landskapsmässigt viktiga platser inom Arboretum Mustila. A. F. Tigerstedt införskaffade de första plantorna som sexåriga i St.Petersburg 1906. De nyaste planteringarna är från år 1991 och härstammar från japanska fröer insamlade i Kiso-dalen i prefekturen Nagano. Även om den japanska hemlocken har utvecklats till ståtliga träd inom Arboretum Mustila så är de som maritima växter inte helt härdiga hos oss. Under svårare vintrar kan barren skadas. Under de kalla vintrarna på 1980 -talet dog vuxna träd av frostskador.