Tuijapuisto

Aspen känns lätt igen bland våra inhemska lövträd genom sina runda blad. Bladskaftet är långt och platt, så det för aspen typiska lövrasslet kan höras vid minsta lilla vindil. Barken hos unga träd är slät och grå vilket gör att asplundar kan urskiljas i landskapet på långt avstånd. Med tiden blir barken lodrätt fårad och får gula fläckar av vägglaven (Xanthoria parietina) som fäster sig vid stammen.

De 10 cm långa honhängenas kapslar öppnar sig till ett vitt ludd, som sprids långväga med vinden. De lätta fröerna saknar tilläggsnäring vilket betyder att endast ett fåtal fröer gror, bildar plantor och växer till träd. Aspen sprids också huvudsakligen via rotutlöpare. Rotskotten från moderplantan bildar en klonad aspdunge som inte förenar sig med andra aspar. Detta kan man iaktta under hösten när närliggande klonbestånd intill åkerkanter och skogsbryn färgas i olika gula och rödaktiga färger, ungefär som färgklickarna på en palett.

Aspen blir sällan över hundra år gammal. Vackert torkade ihåliga trädstammar innehåller en rik fauna och flora av lavar och mossor som långsamt nedbryts och så småningom omvandlas till humus.

Typiska växtplatser för tuja i sina hemtrakteri i nordöstra Nordamerika är kärr och branta klippsluttningar där konkurrensen från övriga träd är liten. Tujan har ett långsamt växtsätt och kan släpa sig fram till mycket hög ålder. Man har kunnat räkna upp till 1650 årsringar på fällda träd.

Europeiska invandrare kallade tujan Arbor vitae, Livets träd. Trädet var ett av de första i sitt slag av amerikanska träd som som införskaffades till den gamla kontinenten. Man ansåg att tujan som hämtats till Europa på 1500-talet hade läkande egenskaper. Trädet blev snabbt omtyckt som prydnadsträd, och senare har hundratalet till sitt växtsätt och färgsättning avvikande träd utvecklats.

I Finland används den härdiga och prydliga tujan allmänt i häckar och som prydnadsträd i kulturlandskapet. I nyare trädgårdar förekommer närmast olika täta och långsamtväxande pelar-, boll- och kägelformade former.

I Arboretum Mustila har tujan odlats som prydnadsgrönska sedan 1930 -talet. Av ett två hektar stort planteringsområde har man årligen beskurit prydnadskvistar för kransbindning och annan användning inom blomsterhandeln.

Svartgranen är hemma från Nordamerika där den växer i ett brett bälte från Alaska till Newfoundland och området kring de Stora sjöarna. På spridningsområdets sydliga delar växer svartgranen i kärriga ödemarker, längre norrut även på torrare momarker. Svartgranen är ett litet träd med klen stam och en mycket smal konisk topp. Barrens färg varierar: mörkgröna, blågröna eller blåvita. Kottarna är små och knubbiga, ofta samlade i täta klungor i toppen, och blir kvar på trädet under flera år. Svartgranens speciella egenhet är att den förnyar sig effektivt på största delen av spridningsområdet även från avläggare och grenar som ligger på marken och rotar sig.

Svartgranen växer bra i Finland men är kortlivad. På Arboretum Mustila har alla gamla bestånd dött på grund av insektangrepp. Nya planteringar har gjorts från och med 1990-talet med plantor av olika ursprung, bland annat i arboretets västra del i granartssamlingen. Rätt vald proveniens som trivs bra är mera motståndskraftig mot angrepp av skadedjur. Västerom arboretet, i Mustila gårds skogar växer ett gammalt bestånd svartgranar som har sitt ursprung i New Hampshire, och de är allt fortfarande i gott skick. Read more »