Viburnum

Artnamnet opulus som Linné gav skogsolvonet syftar på naverlönnen (Acer campestre) som skogsolvonet påminner om bl a med sina treflikiga blad. Skogsolvonet förekommer naturenligt i Finland i lundartade och frodiga bäckstränder i ödebygder. Stammarna blir omkring två meter långa, de är gråaktiga, kantiga och spretar åt sidorna. De kvastformade blomställningarnas yttre blommor är vita, stora och könlösa. Deras uppgift är är att locka till sig pollinerande insekter till de små tvåkönade blommorna innuti kvasten. Till hösten får skogsolvonet en dekorativ, rödaktig höstfärg. Skogsolvonet har tidigare ansetts vara giftigt, men senare uppgifter visar att bären inte är särskilt giftiga också om de är illasmakande. En form med gulfärgade bär (V. opulus f. xanthocarpum) förekommer ställvis.

Vill man använda inhemska buskar är skogsolvonet en vackert blommande prydnadsbuske med bär. Ifall busken har en solig växtplats är blomningen rikligare och bärproduktionen större men då kräver sannolikt busken extra bevattning. Under senare år har olvonens blad ställvis förstörts av olvonbaggens (Pyrrhalta viburni) svartprickiga larver.

Glansolvonet är en sommargrön buske med uppåtriktade grenar. I sina hemtrakter kan den bli ett sex meter högt träd. I Arboretum Mustila har man planterat plantor av två olika ursprung från två olika expeditioner, det ena utvecklas till en låg buske och den andra till ett träd.

Glansolvonets blad är ovala och sågkantade och på ovansidan glänsande och de får en vackert rödorangefärgad höstfärg. Busken blommar i juni med vita svagt doftande blommor. Bären är till en början gröna men växlar färg och blir till slut blåsvarta. Mumsmat för fåglar. Bären är inte oätliga och glansolvonet kallas i sina hemtrakter för sweet viburnum eller sötolvon.

Glansolvonet är en av sin släkts nordligaste representanter i Nordamerika. Dess naturenliga utbredningsområde sträcker sig en god bit in i Kanada. Hos oss klarar den sig tilll växtzon IV, möjligen också mera norrut.

Parkolvon är ett gott val när man behöver en vackert växande och blommande medelstor buske som klarar sig på en torr växtplats.Busken har fått sitt namn av sina ludna men styva blad. Parkolvonets blad och täta växtsätt dämpar i någon mån oljud och busken tål både vindar och föroreningar. Av den här orsaken används den ofta som en lättskött, skyddsväxt i grönarbeten. Både variegerade och gulbladiga ('Aureum') sorter odlas.

Parkolvonet blommar i juni med gulvita blommor som sägs ha en motbjudande odör. Till hösten fylls busken av röda bär som mognar till svarta. Under en del höstar kan busken ha både blommor och röda och svarta bär samtidigt. Bären är inte ätbara. Bladens höstfärger går från grönrött till vinrött.

På Arboretum Mustila har täta och bastanta parkolvon klarat sig bra i decennier. Buskarna växer på synliga ställen i Sydsluttningen och vid infarten till Mustila gård.