Crataegus

Man har odlat prickhagtorn i Finland redan under den autonoma tiden men därefter har växten nästan helt och hållet fallit i glömska. Fröerna hämtades till Arboretum Mustila i samband med en fröinsamlingsexpedition till de norra delarna av delstaten New York år 1996. Fröinsamlarna fick genast syn på trädet i det omgivande landskapet tack vare de ljust gröna bladen som är omvänt äggrunda. Färgsättningen är som bäst om våren när de nya smaragdgröna bladen slår ut på askgrå grenar med tornar.

Prickhagtornet är naturligtvis vackert också under blomningen om våren. Blommorna är relativt stora för att vara hagtorn. Växten har fått sitt vetenskapliga namn av prickarna som finns på de gula eller rödaktiga bären om hösten. Låter man trädet växa fritt utan beskärning får det i likhet med de bästa hagtornarna sin skulpturala breda form på gamla dagar.

Det ingår omkring 140 sorter i det stora släktet hagtorn (Crataegus) som breder ut sig på naturliga växtplatser i Nordamerika och hela Eurasien. Släktet erbjuder flere andra arter för finska förhållanden än häckhagtorn (C. grayana). Det kinesiska hagtornet är ett litet träd med bred krona och små glänsande flikiga blad. Det blommar om våren i vitt och lyser upp hösten med röda bär och granna höstfärger. Trädet är sällsynt.

Det kinesiskt hagtornets röda, bittersöta bär som innehåller mycket C -vitamin används i stor utsträckning i Kina både till godsaker, mat och vin men också som en drog i den traditionella läkekonsten. Arten uppvisar en avvikande form med bär stora som krusbär (C. pinnatifida var. major) som odlas som nyttoväxt. Runt om i världen har man använt kinesisk hagtorn som dvärggrundstam för sina nära släktingar päron (Pyrus) och kvitten (Cydonia).

Det kinesiska hagtornet som vant sig vid ett jämnt inlandsklimat påbörjar tillväxten genast när vädret blir varmare om våren så växtplatsen måste väljas noga. Arboretum Mustilas träd kommer från Nordkorea och de har klarat sig bra under skyddande träd intill kafeet och vid Azaleasluttningen men sämre i det soliga Ketunmäki.

Trubbhagtornet som utbreder sig i mellersta Europa når på sina naturliga växtplatser nätt och jämt de nordliga delarna av östersjöbassängen, den finska skärgården och en aning in i fastlandet. Den växer naturenligt i lundar, lundartade ängar, i skogsbryn och åkerkanter. På de Brittiska Öarna är trubbhagtorn en vanlig häckväxt. Buskhäckarna, hedgerows, inramar åkrarna och sätter sin prägel på det traditionella engelska landskapet i landsbygden. Trubbhagtorn odlas i ringa utsträckning hos oss och sannolikt finns ingen art med finskt genetiskt ursprung.

Trubbhagtornets blad är rundspetsade, små och sirliga. Bladen är tätt fästade på grenarna som på äldre exemplar sitter våningsvis. Ståtligast är busken under blomningen i juni. Till hösten bjuder den på röda bär.

Det är svårt att skilja åt trubbhagtornet från vårt andra inhemska hagtorn spetshagtornet (C. rhipidophylla). Båda arterna förekommer i sällsynta fall i södra Finland, trubbhagtornet har klassificerats som ett utsatt träd och spetshagtornet som ett utrotningshotat träd.