Den här arten av magnolia hittades i naturen i slutet av 1800 -talet men den infördes i väst först år 1977. Växtjägaren Ernest Wilson, som vi har att tacka för flere av våra bästa trädgårdsväxter, samlade in herbarieprov av Magnolia biondii redan år 1907, men de fröer han levererade grodde aldrig. Av allt att döma hade fröerna torkat ut under resans gång och det är något magnoliafröer inte alls klarar av.
Magnolia biondii som förekommer allmänt i mellersta Kina påminner enligt uppgift i mycket om pilbladsmagnolian (M. salicifolia). Bladen är rätt stora, 17 cm långa och 10 cm breda. Blommorna på 10 cm är först vita men kan senare få röda nyanser. Blommorna slår ut tidigt om våren redan innan den japanska magnolian (M. kobus). Det är alltså bara bra om de klarar frost i någon mån.
Vinterhärdigheten anses allmänt vara hyfsad, och arten utgör ett ypperligt tillskott i vårt snäva utbud av magnolior ifall det visar sig att den också hos oss klarar sig bra. De plantor som växer i Rhododendrondalen har hittintills klarat sig utan några som helst köld- eller frostskador och de verkar vara härdigare än hybridmagnolian (Magnolia x loebneri).
English
Suomi
Русский
Svenska