Alppiruusulaakso

Djävulsklubban är en art från de tempererade regnskogarna på Nordamerikas västkust, som trivs i skuggan av gamla träd. I sin hemtrakt kan den växa till en fem meter hög upprättstående buske som så småningom breder ut sig till ett buskage. I topparna på skotten har busken stora, dekorativa, flikiga blad och om hösten anslående röda bärklasar.

Djävulsklubban gör skäl för sitt namn. Den är till alla delar skyddad av skrämmande tornar. De Nordamerikanska ursprungsfolken ansåg att djävulsklubban hade magiska egenskaper. De långa taggiga stammarna var som gjorda att skrämma bort häxor med och man fick dem också behändigt att bekänna sina onda gärningar genom att misshandla misstänkta med de taggiga stammarna. Nuförtiden utvinner man kraftdrycker likt ginseng ur spikklubba och därför har växten också blivit sällsynt i sina hemtrakter.

Djävulsklubban i Arboretum Mustila trivs på fuktiga ställen i Rhododendrondalens men också tillsammans med alprosorna. Spikklubban utgör en fräsch motvikt till alprosornas bladverk och tilldrar sig lätt all uppmärksamhet i synnerhet om våren när bladen vecklar ut sig och höstetid när bären går i rött.

Med Seidelhybrider avses av T. J. Rud Seidel Rhododendronkulturen i sydöstra Tyskland förädlade sorter av alpros med rykte av god vinterhärdighet. De har länge varit av intresse för användare i de strängaste klimaten också om Seidels alproseodling till en början koncentrerade sig på vintergöna nytto- och krukalprosor utan särskilda krav på vinterhärdighet.

De första korsningarna utfördes av Seidels plantskoleodlingar i Grüngräbchen nära Dresden år 1891, men sorterna släpptes ut i handeln först efter försöksodlingar år 1906. Plantskolan fanns på en ort med kallt klimat och vintern åren 1899-1900 var synnerligen sträng med temperaturer kring -33 C. Största delen av de alprosor som inte skyddades av snö dog bort och av 114 sorter återstod de 14 mest härdiga sorterna. Det här förklarar i viss mån varför Seidelhybriderna är härdiga, plus det faktum att man i korsningarna använde sig av arter kända för sin vinterhärdighet (R. catawbiense, R. caucasicum, R. metternichii och R. smirnowii).

Seidelhybrider anskaffades och planterades på Arboretum Mustila på 1920 och 1930 -talen. Man antecknade inte sortnamnen vilket så tillvida är irriterande att flere av dem fortfarande är vid liv. När de blommar med sina stora ofta violetta blommor följer en störtsjö av frågor som till största delen förblir obesvarade. Flere sorter hos Seidel är mycket lika varandra och svåra att identifiera.

Seidelhybrider användes som föräldraplantor vid korsningarna av inhemska alprosor i förädlingsprojektet som inleddes 1973, men resultatet motsvarade inte förväntningarna eftersom flere av moderplantornas goda egenskaper förlorades. Av de namngivna sorterna härstammar endast 'Hellikki' och 'Unelma' direkt från en rödblommig Seidelhybrid. Av de existerande Seidelhybriderna skulle de bästa exemplaren klara sig i södra Finland. Dessvärre har de försvunnit ur alproseodlarnas kataloger frånsett enstaka undantag på bekostnad av nyare och mera exotiska sorter. Bäst hittar man dem i gamla samlingar.

'Aamurusko' (morgonrodnad) är en gammal azalea i Rhododendrondalen på Arboretum Mustila som Marjatta Uosukainen har valt ut till förädling och namngett. Sannolikt är det frågan om gentina-azalean 'Pallas' som planterades i arboretet på 1930 -talet och som nu har fått ett nytt namn.

Namnet kommer från de glödande färgerna. Blommorna är orangeröda, och det översta kronbladet har en gul fläck. Enligt vissa uppgifter doftar 'Aamurusko' men doften är svag eller saknas helt. Till hösten färgas 'Aamurusko's blad mörktröda. Under 10 år blir busken över 1 meter hög.