Pärlbräknen, som växer på den fuktiga dikesbottnen under de serbiska granarna (Picea omorika) på västra sidan av Rhododendrondalen, väcker uppmärksamhet med sitt vackra rundflikiga bladverk, som alldeles uppenbart skiljer sig från våra inhemska ormbunkar. Pärlbräknen är Onoclea-släktets enda företrädare. Artepitetet sensibilis som betyder känslig hänför sig till köldkänslighet, de första köldknäpparna på hösten får bladen att svartna. Även om bladen är känsliga för köld, är roten inte speciellt känslig. I Mustila har pärlbräknen trivts utmärkt i flera årtionden.
I allmänhet har ormbunkarna sporgömmena på bladens undre sidor, men pärlbräken har separata sporgömmeblad såsom vår vilda strutbräken. Sporgömmebladen kvarstår över vintern och sporerna frigörs på våren förrän de nya bladen utvecklas. Pärlbräknen breder ut sig med jordstammar och på en fördelaktig växtplats kan bladverket bli tätt. På de ursprungliga växtplatserna har man kunnat konstatera att på mycket skuggiga ställen kan pärlbräknen även klara av torka, men ju soligare växtplats desto bättre bör man sköta om att fukten räcker till.
English
Suomi
Русский
Svenska