Såsom namnet anger härstammar denna pion från Sibirien. Den förekommer även i mindre utsträckning på Kola halvön varifrån de första dokumenterade insamlingarna gjordes av A.O. Kihlman (Kairamo) och J. Montell i slutet av 1800-talet. De hämtade även en del frön till Finland. Sibiriska pionen spreds sedan genom delning från trädgård till trädgård och förekom även i en del plantskolor. I gamla trädgårdar runt om i landet växer nu pionen som ett sällsynt arv från denna tid. I slutet av 1900-talet uppstod i Finland ett nytt intresse för denna ståtliga och hållbara naturperenn. I övriga västländer är den äkta sibiriska pionen en stor sällsynthet.
Den sibiriska pionen har ett stort naturligt utbredningsområde från Kola till långt in i Sibirien och i söder till Altaj. Fröna till de sibiriska pioner som växer i Mustila hämtades från Altaj av Seija Lehtinen, trädgårdslärare i Lepaa, med kanot längs Katun-floden. Den sibiriska pionen från Altaj är identisk med vår lokala perenn, men får blad och blommor ännu tidigare på våren, en hänvisning till det kontinentala klimatet på dess hemort.
Den sibiriska pionen tål att delas, men det är inte nödvändigt. Om den får växa länge på samma plats blir den ståtlig och bred. De enkla, röda, något nickande blommorna öppnar sig i början av juni. Om början av sommaren är mycket varm, utvecklas blommorna snabbt och hela blomningen är alldeles för kortvarig. Vid lämplig väderlek blir bladen kraftigt röda på hösten.
English
Suomi
Русский
Svenska