Juhlapaikka

Snöklockan är en vårlig lökväxt som påminner om snödropparna (Galanthus) men har ett kraftigare växtsätt än dessa. Den blommar tidigt på våren genast då snön smält, eller till och med genom de smältande drivorna, med klocklika, svagt doftande, vita blommor som i ändan av kronbladen har gula (L. vernum var. carpathicum) eller gröna (L. vernum var. vernum) fläckar.

Snöklockan kan vara svår att få att trivas i trädgården, men när man hittat åt den en lämplig plats bildar den en stor tuva och börjar småningom sprida sig. I Mustila blommar stora bestånd av snöklockor bland annat mellan Juhlapaikka (Festplatsen) och Etelärinne (Sydsluttningen), under lärkträden och utmed bäcken. De trivs även i Alppiruusulaakso (Rhododendrondalen). De växer tydligen helst på ställen med tillräcklig fukt om våren men som torkar upp på sommaren. Lökarna klarar inte av lång lagring och bör därför planteras tidigt på hösten.

Av jätteälggräsets vetenskapliga namn kan man dra den slutsatsen att det växer i vilt tillstånd åtminstone på Kamtjatka. Det svenska namnet åter hänvisar till att det liknar vårt vanliga älggräs (F. ulmaria). Blomställningarna är liknande men jätteälggräset växer till en helt annan storleksklass.

Om man i sin trädgård vill ha stora perenner så är jätteälggräset ett bra alternativ. Roten breder långsamt ut sig så det lönar sig att först endast plantera några plantor och lämna minst en halv meter mellan dem. Jätteälggräset klarar sig i många olika växtmiljöer, men för att bli ståtligt behöver det tillräckligt med fukt.

I Mustila växer jätteälggräset både i sol på Festplatsen och i halvskugga i Rhododendrondalen, på en dikesren. Vartdera växtbeståndet trivs bra. De stora bladen blir gula på hösten.

Sibiriska nunneörten hör till de gamla perenner som förr i tiden blommade i herr- och prästgårdarnas trädgårdar. Den finns både i parken runt Mustila gård samt på Festplatsen och Azaleasluttningen. Nuförtiden förekommer den förutom i trädgårdarna även som odlingsflykting på lundartade ställen runt gamla bosättningar. Den sibiriska nunneörtens frön sprids effektivt av myrorna som utnyttjar fröets fett som näring.

Den i Finland förekommande sibiriska nunneörtens spår leder till Sverige, till Carl von Linnés Hammarby. Linné hade sett en teckning av det från Sibirien härstammande löjtnantshjärtat (Lamprocapnos spectabilis) och bad sin finländska lärljunge Erik Laxmann att sända honom frön av det. År 1765 fick han en fröförsändelse från Ob-flodens dal, men av dessa frön växte en sibirisk nunneört och inte ett löjtnantshjärta. Linné hann till sin besvikelse aldrig se ett löjtnantshjärta.

Den sibiriska nunneörten är som allra ståtligast på försommaren, speciellt i maj då den blommar och det blågröna bladverket är friskt och frodigt. Blommorna är gula med en brun fläck. När fröna börjar mogna, vissnar den sibiriska nunneörten ner och försvinner småningom helt. Den sibiriska nunneörten lämpar sig för samplantering med växter som blommar senare på sommaren och som fyller ut de tomrum den lämnar i rabatten. Read more »