Betula

Sockerbjörken (Sweet birch) lär ha fått sitt namn dels på grund av den inre barkens sötma, dels på grund av savens användning i framställningen av öl. Andra amerikanska namn är Cherry birch, körsbärsbjörk och Black birch, svartbjörk, vilka båda två syftar på trädets mörka, körsbärsliknande stam. Sockerbjörken påminner mest om sin nära släkting gulbjörken (Betula alleghanensis) som med sina stora blad täcker in grenarna i breda plan och den har inte så mycket gemensamt med de för oss bekanta vårt- och glasbjörkarna. Vardera björken kommer från lundartade skogar i östra Nordamerika. Sockerbjörken är aningen sydligare och känsligare än gulbjörken. Arboretum Mustila erhöll fröer i samband med en insamlingsexpedition i delstaten Vermont i New England år 1966.

I Amerika har sockerbjörken använts till mångt och mycket också inom medicinen. Grenarnas bark har en kraftig, droglik doft och tidigare framställde man eteriska oljor av barken under namnet wintergreen oil. Nuförtiden produceras ämnet på syntetisk väg och det används speciellt i Amerika för olika ändamål bla för att smaksätta sötsaker, tuggummi och tandkräm.

Buskbjörken hör tillsammans med dvärgbjörken (B. nana) till de dvärgvuxna björkarnas underfamilj. Buskbjörken blir ändå större än dvärgbjörken eller en buske av kanske 2 meters höjd. Barken är gråvit och grenarna rödbruna. Bladen är små, och smala som hos dvärgbjörken. Hängena är grova och stående och honhängena omformas efter befruktningen till lurviga fröhängen.

Buskbjörken kommer från mellersta och östra Europa men den växer också i Sibirien och Mongoliet. I Europa ses den som en relikt från istiden. Den bildar täta bestånd längs floder och bäckar närmast i Baltikum.

I Finland har buskbjörken knappast alls odlats. Antagligen har man ansett att det hos oss ändå finns tillräckligt med björk och att man hellre önskar sig den frostkänsliga sydboken (Nothofagus antarctica). Åsynen av buskbjörkarnas små blad och knöliga kvistar vid dammen i Arboretum Mustila för ändå tankarna till sydboken som växer i Chile.

Kamtjatkabjörken har spridit sig på ett vidsträckt område i de norra delarna av Fjärran Östern. Den uppvisar ett varierande växtsätt. De former som förekommer i bergstrakterna av Japan och Korea påminner om fjällbjörken (B. pubescens subsp. czerepanovi) medan kamtjatkabjörken på ön Sachalin blir ett raktväxande och förhållandevis resligt träd. På sina håll bildar det stora och också ekonomiskt värdefulla skogar. Kamtjatkabjörkens virke är hårt som sten.

När man anlägger trädgårdar består de bästa kamtjatkabjörkarna av små, flerstammiga och krokiga bergsformer vilka alla uppvisar den för arten typiska vita eller krämfärgade, vackert flagande barken. Man har sedan länge odlat kamtjatkabjörk i Finland fastän i ringa omfattning. Den har klarat sig bra i höjd med Uleåborg och kunde sannolikt klara sig mera norrut eftersom dess naturliga utbredningsområden liger vid trädgränsen.

I Arboretum Mustila har kamtjatkabjörk sedan årtionden vuxit intill plantåkern vid Nordbranten och där förekommer fortfarande enstaka medelstora träd med aningen krökta stammar. Deras genetiska ursprung är okänt. För att finna de prydligaste formerna har man i Nordbranten planterat flere arter med olika genetiskt ursprung bla från Hokkaido, Sachalin, Magadan och Kamtjatka.