Acer tataricum

Den ryska lönnen som utvecklas till ett litet träd är hemma från ett område som sträcker sig från Balkan via Svarta havet till Ural. De ryska lönnar som planterades längs nedre kanten av Pähkinärinne (Hasselsluttningen) på 1910-talet är nu fullvuxna träd som är till glädje året runt: uppstående blomklasar om våren, rodnande frön under sommaren, vacker gul höstglöd under hösten och mörka formfulländade stammar under vintern. De vackert tecknade grenarna och fröna som blir kvar på dem långt inpå vintern ger extra ögonfägnad.

Arten har liksom sin nära släkting ginnalalönnen A. tataricum ssp ginnala länge och i stor utsräckning använts i Finland. Den ryska lönnens blad saknar nästan helt flikar och trädet är mera grovvuxet med styvare grenar än ginnalarönnen. Ryska lönnen är mera ett mångstammit träd än prydnadsbuske och behöver därför ordentligt med utrymme. Den är vinterhärdig åtminstone till zon V.

Ginnalalönnen kommer från ett vidsträckt område i Fjärran Östern och förekommer naturenligt i ljusa skogar, fuktiga sluttningar och vid utkanterna av kärrmarker. Ginnalalönnen är den i Finland överlägset mest odlade av de buskaktiga lönnarna vid sidan av sin nära släkting den ryska lönnen (Acer tataricum subsp. tataricum). Med tiden kan den få ett trädlikt utseende men oftast är den flerstammig och växer lika mycket på bredden som på höjden. Den har ett sirligare växtsätt än den ryska lönnen. De mörkgröna, glänsande bladen är flikiga och kanterna är motsatt sågade. Den ryska lönnens blad saknar flikar.

Den snabbbväxande ginnalalönnen är också tämligen långlivad. Den blommar först vid stigande ålder. Blommorna smälter in i det ljusgröna lövverket men fröerna har den för lönnarna typiska flygvingade frukten också kallad samara, som rodnar när de mognar och pryder busken långt in i vintermörkret. På soliga växtplatser får ginnalalönnen en lysande orangefärgad färgteckning.