Lepistö

Man lägger bäst märke till snöbärsbusken om hösten när de vaxtäckta vita svagt giftiga bären lyser i busken. Bären stannar kvar långt efter det att lövena har fällts. Busken blommar i juli och augusti med oansenliga runda korallröda blommor som måste ses på nära håll. I naturligt tillstånd förekommer busken som undervegetation i barrskogsområden väster om Klippiga bergen. S. albus var. albus som i mycket påminner om snöbäret är hemma öster om Klippiga bergen.

Snöbäret sprider sig bra med sina rotskott vilket är bra att ta med i beräkningen vid valet av växtplats. Grenverket är böjligt och håller bra mot snötyngd. I Arboretum Mustila förekommer snöbäret vid vägrenar, bla vid parkeringsplatsen, intill festplatsen och vid Lepistökröken.

På engelska heter snöbäret corpse berry, likbär eftersom ursprungsbefolkningen i Nordamerika ansåg bären vara föda för de vandrande döda.

Snöbäret är för flertalet personer välkänt i trädgården och det finns totalt 15 arter av busken, en del med röda eller ljusröda bär. De kunde med fog prövas också i Finland, tex arten S. orbiculatus.

Japanska poppeln är ett av de vackraste träden i poppelsläktet. Dess stora, tjocka och vackra runda blad ligger prydligt mellan varandra i lager på de platta grenarna. Bladens ljusa undre sidor liksom belyser trädets skugga. Honträden har till och med över 20 cm långa hängen. De blad med höstfärg som fallit till marken skulle väl passa i blomsteruppsättningar och kransar.

Den japanska poppeln växer naturligt i ryska Fjärran Östern, Kina, på koreanska halvön och de japanska öarna. De naturliga växtplatserna är soliga tidvis översvämmade ängar och åstränder. I naturen växer trädet ända till 40 meters höjd. Även i Finland växer den japanska poppeln snabbt till ett stort träd.

På Mustila har den japanska poppeln varit det träd i släktet som klarat sig bäst. I försöken finns många provenienser från Hokkaido och alla har vuxit bra och är friska.

Intill flodstränder på stäppen och i skogsområden i mellersta Asien växer lagerpoppeln med sin oregelbundna bladkrona och sina prydligt krumbuktiga former. De nedersta grenarna är hängande, och grenarna i bladkronan är ljusa. Barken på den krokiga stammen är ljust grå på unga träd men ytterskiktet färgas ljust brunt med stigande ålder. Unga toppskott är smala, kantiga och håriga. Den typiska kantigheten syns också efter tillväxten på bredden som lodräta åsar eller strimmor i stammen. Namnet lagerpoppel syftar på de smala, läderartade och veckade bladen hos unga grenar. Bladen på dvärgskottena är bredare.

Lagerpoppeln hittas hos oss som en relikt av den autonoma tiden i gamla parker. Trädet är härdigt och motståndskraftigt mot sjukdomar, det har en målerisk bladkrona och skulle förtjäna att användas i större utsträckning också i nyare planteringar. Trädet utvecklar rotskott i någon mån men de är inte problematiska på klippta gräsmattor. Endast hanträd odlas så det finns ingen risk för spridning av fröludd med vinden. Däremot kan man om våren beundra fröhängenas färgglada röda ståndare.