Populus

Aspen känns lätt igen bland våra inhemska lövträd genom sina runda blad. Bladskaftet är långt och platt, så det för aspen typiska lövrasslet kan höras vid minsta lilla vindil. Barken hos unga träd är slät och grå vilket gör att asplundar kan urskiljas i landskapet på långt avstånd. Med tiden blir barken lodrätt fårad och får gula fläckar av vägglaven (Xanthoria parietina) som fäster sig vid stammen.

De 10 cm långa honhängenas kapslar öppnar sig till ett vitt ludd, som sprids långväga med vinden. De lätta fröerna saknar tilläggsnäring vilket betyder att endast ett fåtal fröer gror, bildar plantor och växer till träd. Aspen sprids också huvudsakligen via rotutlöpare. Rotskotten från moderplantan bildar en klonad aspdunge som inte förenar sig med andra aspar. Detta kan man iaktta under hösten när närliggande klonbestånd intill åkerkanter och skogsbryn färgas i olika gula och rödaktiga färger, ungefär som färgklickarna på en palett.

Aspen blir sällan över hundra år gammal. Vackert torkade ihåliga trädstammar innehåller en rik fauna och flora av lavar och mossor som långsamt nedbryts och så småningom omvandlas till humus.

Den ryska svartpoppeln är ett av Finlands mest sällsynta träd. Det hämtades till Finland från St. Petersburg för över 100 år sedan för att planteras åtminstone i Helsingfors och Åbo. Nuförtiden känner man veterligen till endast ett levande exemplar i Berghäll i Helsingfors. Den unga plantan som växer i Arboretum Mustila har dragits upp från en stickling som togs från den här ryska svartpoppeln av nerfallna grenar efter stormvindar.

Den ryska svartpoppeln är inte bara kulturhistoriskt värdefull utan också ett vackert prydnadsträd. De ljusa grenarna sträcker sig uppåt och bladkronan blir vackert trattformad. Bladen är triangellika och rasslar i vinden. Den ryska poppeln är motståndskraftig mot sjukdomar och helt vinterhärdig i växtzon I möjligen också mera norrut.

Trädet kommer från trakterna av Charkow i Ukraina. Dess ursprung är osäkert, men de olika kännetecknena antyder, att trädet är en korsning mellan den i Europa naturligt förekommande svartpoppeln (P. nigra) vars utbredningsområde sträcker sig långt in i Ryssland, och någon pelarformig poppel.

Japanska poppeln är ett av de vackraste träden i poppelsläktet. Dess stora, tjocka och vackra runda blad ligger prydligt mellan varandra i lager på de platta grenarna. Bladens ljusa undre sidor liksom belyser trädets skugga. Honträden har till och med över 20 cm långa hängen. De blad med höstfärg som fallit till marken skulle väl passa i blomsteruppsättningar och kransar.

Den japanska poppeln växer naturligt i ryska Fjärran Östern, Kina, på koreanska halvön och de japanska öarna. De naturliga växtplatserna är soliga tidvis översvämmade ängar och åstränder. I naturen växer trädet ända till 40 meters höjd. Även i Finland växer den japanska poppeln snabbt till ett stort träd.

På Mustila har den japanska poppeln varit det träd i släktet som klarat sig bäst. I försöken finns många provenienser från Hokkaido och alla har vuxit bra och är friska.