Nikkarinmäki

Den uppländska vallörten är en kraftigt växande korsning av äkta vallört (S. officinale) och fodervallört (S. asperum). Den äkta vallörten är en gammal europeisk medicinalväxt medan fodervallörten härstammar från Kaukasus. Dessa träffades i Sverige i mitten av 1800-talet då den första beskrivningen av en korsning mellan dessa har noterats i Mellansverige. Allt sedan dess har den uppländska vallörten odlats som prydnadsväxt. Den blommar under högsommaren med relativt små tubformade blommor som skiftar i blått och rött.

Av de ovannämnda vallörterna är den uppländska vallörten den som mest förekommer i Finland och som man kan se i närheten av gammal bostättning. I Mustila växer den uppländska vallörten förvildad runt ruinen på Ketunmäki (Rävbacken) och huset det vill säga kanslibyggnaden på Nikkarinmäki (Snickarbacken). Den sprider sig med hjälp av det underjordiska rotsystemet och som kraftigtväxande försvarar den sig väl. Den bildar massor med blad vilka man kan blötlägga i vatten och sedan använda vattnet för gödning. Man tänkte sig även en gång att vallörterna skulle kunna användas som foderväxter, men djuren tyckte inte om dem.

Hos oss syns vingfrörankan mera sällan men den kunde vara ett ypperligt tillägg i utbudet av klängväxter i södra Finland. Utan stöd växer vingfrörankan som en bred buske, men när den slingrar sig i träd på jakt efter ljus kan den klättra flere meter. Vingfrörankan blommar i juli med små blommor i rikligt förekommande blomkvastar och ger ett intryck av spetsgardin på avstånd. Frukterna är trevingade och medan hösten framskrider antar de en starkt rödaktig färg.

Vingfrörankan ger ibland rotskott. Ifall utrymmena det medger kan man låta dem växa till sig och rankan tar stöd varhelst den kan få. Så beter den sig också i naturen. Den ståtligaste vingfrörankan på Arboretum Mustila gör sitt bästa för att täcka in den ena farstukvisten på kontorsbyggnaden.

Den frodiga vingfrörankan är frostkänslig och kan om hösten få svarta blad och skador på årsskottena. Först när vinterns vindar sätter in fäller den sina vingformade fröer.

Det manchuriska päronet förekommer i naturligt tillstånd i skogar i norra Kina, Korea och ryska Fjärran Östern kring floden Ussuri. I sina hemtrakter kan trädet bli över 10 meter högt men i Finland blir det klart lägre. Trädet blommar i vitt vid bladsprickningen tidigt om våren, och på Arboretum Mustila beroende på vädret ungefär i mitten av maj. Till hösten får trädet beroende på exemplar grannt orangefärgade eller röda höstfärger.

Av de vilda päronen är det manchuriska päronet det som klarar våra vintrar allra bäst och det har också övervintrat utan problem i höjd med Uleåborg. Å andra sidan har storvuxna träd plötsligt dött mitt i sommaren i södra Finland och också inom Arboretum Mustila. Träden som har vant sig vid ett inlandsklimat inspireras att växa under milt väder och kambiet under barken fryser under påföljande köldperiod. Förstörelsen kommer idagen först när trädet börjat växa. I södra och sydvästra Finland borde man därför undvika manchuriska päron som har ett alltför kontinentalt genetiskt ursprung. Read more »