Manchurisk valnöt trivs bäst i lundar med näringsrik jord. Trädet är stort, bredvuxet och ofta mångstammigt. De matta blågröna bladen är sammansatta och kan på rotskotten vara över en meter långa, och stannar därför i minnet på den som besöker Etelärinne (Sydsluttningen) i Mustila.
Den manchuriska valnöten är hemma från trakter med kallt inlandsklimat och är den vinterhärdigaste arten i släktet. Trädet har odlats under ett århundrade i Finland, men är rätt sällsynt. På Mustila växer redan stora träd odlade från frön som den ryska fröhandlaren Ptitšin levererade på 1930-talet från Manchuriet, samtidigt med andra valnötsfröer.
Manchurisk valnötens frukt är en rätt stor nöt som mognar i oktober. Nötterna kan ätas på samma sätt som valnötter J. regia, men de är tjockskaliga och svåra att klyva. Ekorrarna är mycket intresserade av nötterna och om höstarna hörs det kännspaka ljudet av mejseltändernas knaster.