Pohjoisrinne

Den koreanska azalean är en av de mest allmänt förekommande buskarna i Koreas bergstrakter i ljusa ek- och tallskogar samt ovanför trädgränsen. Den är en av de allra vackraste arterna av azalea och den är samtidigt en uppskattad prydnadsväxt också i länder där otaliga mindre härdiga azaleor klarar sig. Den uthärdar kalkhaltig jord bättre än sina släktingar. Den vintergröna koreanska azalean varierar i höjd och växtsättet är upprättstående och påminner om askens bladkrona med sina böjda grenar.

De breda motsatt äggrunda bladen sitter kransformade i grenspetsarna och får till hösten rödgula eller röda färger. De stora, breda och öppna blommorna spricker ut i slutet av maj, beroende på härstamningen samtidigt med bladen eller aningen tidigare. Blommorna är ljust rosenröda med en rödbrun fläck.

Den koreanska azalean har ansetts vara känslig och krävande. I Arboretum Mustila har buskarna ändå klarat sig utmärkt på Nordsluttningen i moskogen. Planteringen innehåller flere ursprung från en insamlingsexpedition i Sydkorea å 1976, och därför förekommer olikheter i buskarnas storlek, blomning och tillväxtrytm. Den tidiga blomningen lyckas oftast bra utan frostskador under de flesta åren på Nordsluttningen med sin långsamma uppvärmningstid. Kungsazalean lider ofta av vårfrost på varma ställen och i hemträdgården är det skäl att plantera busken tex på nordsidan av husen. Read more »

Den lilla, förtjusande skogsalpklockan härstammar från bergstrakter men trivs även på jämnare mark bara den har tillräckligt med skugga. Skogsalpklockans blad är njurformade, relativt tjocka och stadiga samt vintergröna. Barrträden ger det bästa skyddet, speciellt på våren då lövträden inte ännu fått blad och solen värmer. I sol ljusnar skogsalpklockans blad och kan till och med få bruna, torra fläckar.

Ur den halvklotformade bladtuvan växer på våren blomstjälkarna med sina blåvioletta, hängande klockblommor med rispad kant. I fröskedet har stjälkarna blivit dubbelt så långa för att vinden ska skaka fröna längre bort från moderplantan. En del små markdjur tycks också transportera fröna, eftersom nya plantor kan hittas även längre bort. I Mustila har man även kunnat konstatera att de skogsalpklockor som växer på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) har småningom blivit fler. Det bestånd av skogsalpklockor som växer bland de makedoniska tallarna (Pinus peuce) har däremot blivit ganska oförändrat. Skillnaden i hur de frodats kan förklaras av skillnaden i ursprung, ty skogsalpklockorna på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) härstammar från de frön amatörbotanisten Kaj Friman på 1990-talet insamlat på sina resor och sedan sått i Mustila. I Mustila har man ofta kunnat konstatera, att en naturform som insamlats i rätt klimat klarar sig bättre än traditionella västeuropeiska trädgårdsformer.

Den vetenskapliga positionen för sibirisk lind är fortfarande oklar. På sina naturliga utbredningsområden utgör trädet en konsekvent fortsättning på den eurasiska skogslinden (Tilia cordata) vars utbredningsområde sträcker sig till trakterna av Tomsk. I ryskt källmaterial används fortfarande den från skogslinden åtskilda benämningen sibirisk lind (T. sibirica). Forskare i sibirisk växtlighet kallar den Krasnojarski lind.

Skogar med sibirisk lind skiljer sig från växtplatserna för skogslinden genom att den sibiriska linden förekommer i sibiriens fuktigaste områden. Den årliga nederbördsmängden kan uppgå till över 1800 mm och snötäcket blir över 2 meter djupt vilket gör att marken undertill är tjälfri. Sålunda förmultnar nerfallna löv helt och hållet till våren. Träden är långsmala utan grenar nertill och ofta skadade av rostsvamp som kan bildas genom kondens i samband med andningen. Rostsvamp är inget problem i Finland på grund av våra torrare förhållanden.

Inom Arboretum Mustila förekommer den sibiriska linden ofta i små grupper eller i skogsdungen vid Nordsluttningen som planterades år 2003. Träden har klarat sig bra också på lerjordar, men allra bäst i näringsrika sluttningar.