Thuja

Klimatet vid den nordamerikanska västkusten gynnar träd som kan växa till rekordstorlek och ett av dessa är jättetujan. I sina hemtrakter kan den bli ett upp till 70 m högt och grovt barrträd med brungrå, fibrig bark och glänsande fjällformade barr.

För västkustens ursprungsbefolkning var jättetujan på sin tid det viktigaste trädet kring vilket stammens liv kretsade. Virket användes till hus och kanoter, men det ingick också i klädesplagg och läkemedel. Man ansåg att jättetujan var hemvist för åskguden och Haidaindianerna reste den intill sina hus som ett slags åskledare. Totempålarna gjordes alltid av jättetuja som förblev rötfri under årtionden. Man visade sin vördnad gentemot trädet genom att lära sig att nyttja det utan att fälla det. Bla skar man ut plankor från trädsidan. Trädet klarade oftast behandlingen och kunde fortsätta sitt liv i århundraden.

Jättetujan har odlats i Finland i knappt hundra år men i ringa omfattning. Den trivs bäst i det maritima klimatet vid syd- och västkusten. I det inre delarna av landet är härdigheten tveksam ifall trädet inte har ett motsvarande ursprung. De jättetujor som planterades i Arboretum Mustila i den fuktiga nordsluttningen på 1930-talet är idag över 20 meter höga och visar att jättetuja av rätt ursprung och på rätt växtplats också i de inre delarna av landet kan växa sig stora.

Typiska växtplatser för tuja i sina hemtrakteri i nordöstra Nordamerika är kärr och branta klippsluttningar där konkurrensen från övriga träd är liten. Tujan har ett långsamt växtsätt och kan släpa sig fram till mycket hög ålder. Man har kunnat räkna upp till 1650 årsringar på fällda träd.

Europeiska invandrare kallade tujan Arbor vitae, Livets träd. Trädet var ett av de första i sitt slag av amerikanska träd som som införskaffades till den gamla kontinenten. Man ansåg att tujan som hämtats till Europa på 1500-talet hade läkande egenskaper. Trädet blev snabbt omtyckt som prydnadsträd, och senare har hundratalet till sitt växtsätt och färgsättning avvikande träd utvecklats.

I Finland används den härdiga och prydliga tujan allmänt i häckar och som prydnadsträd i kulturlandskapet. I nyare trädgårdar förekommer närmast olika täta och långsamtväxande pelar-, boll- och kägelformade former.

I Arboretum Mustila har tujan odlats som prydnadsgrönska sedan 1930 -talet. Av ett två hektar stort planteringsområde har man årligen beskurit prydnadskvistar för kransbindning och annan användning inom blomsterhandeln.

Den i västvärlden sällsynta koreanska tujan växer naturenligt i ett smalt bergsområde i östra Mandchuriet samt i Nord- och Sydkorea. Den är ett långsamt växande kägelformat barrträd, som i sina hemtrakter kan uppnå en höjd på över tjugo meter. På ofördelaktigare växtplatser förblir den buskaktig. Som en följd av röjning av odlingsmark och överdimensionerad trädfällning finns endast ett fåtal vitala träd i liv. Den koreanska tujan är en utrotningshotad i sina hemtrakter.

Den koreanska tujan har ett vackert symmetriskt kägelformat växtsätt med flata hängande årsskott, vars fjälliknande barr är kritfärgade undertill. Översidan av barren är ofta mörkt mattgröna men kan få silveraktiga drag på solmättade ställen. Stammens bark är fibrig och till färgen gråbrun.

Av de tuja-arter som trivs i Finland är den koreanska tujan den näst härdigaste. Den började odlas i vårt land i början av 1930 -talet, när Arboretum Mustila och Skogsforskningsinstitutet erhöll fröer direkt från växtens naturenliga hemvist. När två tuja-arter växte sida vid sida bildades i Arboretum Mustila en korsning mellan koreansk tuja och kanadatuja (T. occidentalis) som ett handslag mellan öst och väst, något som är unikt i växtvärlden.