Prunus

Den nordamerikanska virginiahäggen är en högväxt buske eller litet träd som förekommer naturenligt ända från Stillahavskusten till Atlanten. I Kanada är virginiahäggen ett uppskattat prydnadsträd med skönhetsvärden likt körsbären under hela växtperioden. När bladen spricker ut är de röda, men senare svagt glänsande och mörkt gröna. Till hösten färgas bladen i vackra gula färgnyanser.

Virginiahäggen blommar rikligt i vitt efter bladsprickningen ungefär två veckor efter häggen (P. padus). Ätbara bär mognar i blomklasarna under sensommaren och färgas i djuprött eller svart. Arboretum Mustila erhöll år 1992 ett parti fröer avsedda för förädling som hade insamlats från de bästa virginiahäggarna på olika håll i Kanada. Endel arvingar visade sig vara rikligt blommande med stora skördar och bären hade alltid den för virginiahäggen typiska smaken, dvs sur, aningen bitter och hopdragande. Bären används också i Amerika mest vid framställning av sylter, safter och pajer, efter att man först har avlägsnat de i någon mån giftiga fröerna. Read more »

Det här plommonet är en mystisk växt som inte nödvändigtvis är beskrivet i litteraturen. Ändå har man sedan länge känt till ett fruktträd i Fjärran Östern med det här namnet. Trädet, eller plommonträd i stil med detta, har under mycket lång tid odlats i närheten av ruinerna efter koreanska och kinesiska bosättningar i Ussur och längs floden Yalus dalgångar. Prunus ussuriensis påminner i mycket om japanskt plommon (P. salicina). Amerikanerna har börjat odla en sort av det japanska plommonet 'Manshurica' som till stora delar motsvarar beskrivningen av Prunus ussuriensis.

Enligt uppgifter i litteraturen och med kännedom om växtplatserna är trädet mycket köldhärdigt. Redan under 1900 -talets första årtionden har träden uppgetts klara sig under flere vintrar och blommat på den iskalla Irkutska högplatån och i Transbaikal i Ryssland. Senare har trädet också används i korsningar för att förädla vinterhärdiga hybridplommon.

I Arboretum Mustila har dessa träd inte artat sig särskilt väl. Kanske trädet är för kontinentalt och störs av vårt ostadiga vår- och höstväder. På annat håll i Finland har trädet nog gett frukt men i det stora hela saknar vi ännu erfarenheter av att odla detta träd.

Glanshäggens smalt äggrundade blad glänser vackert mörkgrönt i den kägelformade bladkronan. Varma höstar antar bladen gula eller röda nyanser. Glanshäggen blommar efter bladsprickningen och en eller två veckor efter häggen (P. padus). Frukten är större än häggens och till en början röd för att senare när den mognar bli rödsvart.

De bästa glanshäggarna växer mycket regelbundet och blir till slut större än häggen. Äldre träd får hängande grenar, och stammar och grenverk får en skrovlig yta. Glanshäggens trävirke är dyrbar, sk körsbärsved.

Glanshäggen är svår att få tag på i sina hemtrakter i Nordamerika. Av allt att döma är den för vanlig. I Finland har den tillsvidare odlats i liten utsträckning. På Arboretum Mustila växer glanshäggen i Sydsluttningen, och bland dem kan man hitta Finlands sannolikt äldsta och största exemplar. I sina hemtrakter sprids glanshäggen mestadels med fröer och man har lagt märke till förekomsten av rymlingar söder om Finska viken. I Arboretum Mustila eller övriga delar av Finland har man inte noterat någon spridning.